Jag är min egen raka motsats

Vaknar numera utan att vakna. Så in i döden trött. Så trött att jag drömmer att jag är trött medan jag sover. Som om hela jag skulle vilja dubbelsova, trippelsova, kvadruppelsova. Flera sömnar på varandra skulle jag vilja ha.

Sömnlager, som prinsessan på ärten. Som Törnrosa.

Men jag är så långt ifrån prinsessa det går att komma. Finns inget gulligt eller vänt över mig, inget glittrigt, inget rosa. Jag är den elaka drottningen som härskar över livets baksida. Jag är min egen raka motsats – energilös, viljelös, orkeslös, ledsen, arg, besviken, frustrerad, förvirrad, rädd och pyttepytteliten. Helt utan skal, mottaglig för allt, måste ducka hela tiden annars blir det ett rent helvete inuti. Jag har bra dagar, bra stunder, men det är långt ifrån det jag normalt sett skulle kalla för ett liv.

Oron sliter mig i stycken – hur ska det bli nu? Nu när jag inte finns mer, hur ska det bli då?

Min KBT-terapeut säger att jag visst finns. Jag vill inte påstå att hon är en lögnare, men vi kan säga att jag fortfarande väntar på nåt sorts bevis för att hon har rätt.

Hon säger så här: ”Det du upplever är att andra sidor och dimensioner av dig själv blir synliga. Men det är fortfarande du.”

Hon säger att jag har svårt att acceptera min egen svaghet eftersom jag varit stark så länge för så många. Hon säger att vi ska jobba på att jag ska få vara arg utan att bli tillbakatryckt och förminskad. Hon säger att jag måste börja tänka mer på vad som är viktigt för mig, på vad jag behöver för att leva det liv som jag vill ha. Sen tycker hon att jag låter hånfull mot mig själv.

Hon säger och tycker massor. Jag säger och tycker massor. Och ibland säger det ”plopp” när en insikt dalar ner och landar som en stor vacker regndroppe i ett svart innanhav.

När jag kommer ut från timmen i rummet på Upplandsgatan går jag runt Odenplan åtta varv. Som om jag försöker sluta nån sorts resonemangscirkel som jag inte får grepp om.

Jag har så många cirklar som inte går ihop.

Och jag längtar efter lugn som en uttorkad kamel i Saharaöknen.

Men allt jag ser är sand, sand, sand.

Jag måste sova.

Jag måste bara sova.

I hundra år.

2 reaktioner på ”Jag är min egen raka motsats

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *