Ibland är allt så enkelt

Igår skrev jag en liten meningslös text. Nån sorts små rader efter varandra. Helt oplanerat. Ut kom en mening som skrev sig själv och som genast slog tillbaka mot mig med en sån kraft att jag var tvungen att läsa den flera gånger för att helt fatta vad jag själv skrivit.

”Ingen har bett om att få bli människa.”

Vad betyder det? Kanske att ingen levande mänsklig själ hade ett skit att säga till om när hen skapades. Ingen av oss. Resten är hittepå, fantasi och förutsättningar. Vi blev tilldelade varsitt liv, resten är upp till oss, var och en.

Ingen av oss har bett om att vara det är vi är. Det bara blev.

Vi är inte tillfrågade.

På kvällen och natten satt jag och M och pratade. Om vår gemensamma jobbframtid, om de svåra sakerna med att leva den typen av liv vi lever – isär, men ändå ihop. Om behov, beteenden, framtidsdrömmar, förändring och om det som inte går att förändra.

Vi satt så tills mörkret sänkte sig över trädgården och stjärnhimlen reste sig över våra ord. Vi stod hand i hand och såg upp mot alla de små ljuspunkterna. Augustikylan i luften runtomkring. Tiden som går, jorden som snurrar. Och hans varma hand i min. Träden med stabila starka rötter under våra fötter.

Ett slags förening mellan det omöjliga och det realistiska. Det ogreppbara och det självklara.

Jag tänkte att jag vill stå här för alltid tillsammans med honom. Jag tänkte att resten får vara som det är.

Sen gick vi och la oss för att sova. Den vita gardinen vid det öppna sovrumsfönstret som en lunga som hävde sig fram och tillbaka i vinden. Hans lugna andetag vid mitt öra.

Jag har inte bett om att bli människa, men det finns inget jag hellre vill just nu. För med M blir jag den enda sorts människa jag kan tänka mig att vara.

Ibland är allt så enkelt. Ibland så outgrundligt svårt och omöjligt.

Men just nu är det enkelt.

Att vara en människa.

En reaktion på ”Ibland är allt så enkelt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *