För överlevnad i parentesen

Nejmen, hörni. Hur mörkt kan det bli, såhär på jordens baksida? Halvklotet som gud hade glömt om hen funnits. Nu är det bara liksom, bortglömt, det här halvklotet. Ihågkommet av ingen i hela rymden. Nedsläckt för det är ändå ingen hemma. Ingen är mentalt här, alla är någon annan stans (jag är till exempel på torpet). Och här stretar vi på i lokaltrafiken, inbäddade i dun, under huvor, luvor och alla möjliga former av tygstycken som kan hålla värmen inne, kylan ute, oss själva från att bli slutgiltigt begravda i livets meningslöshet.

Det är synd om människorna på så många sätt och vis.

Usch. Vad deppigt. Men det är som att den här tiden är en parentes. Som att vi lever mest där utanför klamrarna, typ juli och maj och sånt. Den tiden känns liksom alltid som den finns på håll, även när man är mitt i den. Och veckorna så här års är livets raka motsats (utan att gå så långt som att säga att det är döden). Färg och svartvitt. Värme och köld. Växtlighet och paus. Ibland undrar jag vad vi ska ut och göra överhuvudtaget. Jag vill vara osynlig och orörlig under en filt framför något teveprogram eller bakom en bok som håller verkligheten på avstånd.

Tänk om vi fick bestämma helt själva. Sova till nio, läsa en bok tills kaffesuget framkallar koncentrationssvårigheter- Äta en macka. Tugga. Lyssna på P1. Stirra ut genom fönstret. Gäspa. Fundera. Kanske till och med komma fram till något? Tänka på någon man tycker om. Blunda och komma ihåg något som man hade glömt, kanske börja le? Skratta är kanske lite overkill, men ett litet litet leende är inte alls otänkbart här.

Träna, ta en långpromenad utan att vara kontaktbar på telefonen. Gå till the local kafé med datorn och en bok. Skriva, läsa, skriva, läsa, dricka kaffe, träffa en vän, krama, prata allvar, asgarva, dricka kaffe.

Sen vet jag inte riktigt, men jag skulle gärna se att det under eftermiddagen kommer någon form av positivt besked. Ett otippat sms med en liten glad nyhet för någon som förtjänar det. Nåt sånt där som gör att det inte alls känns motigt att gå hem och laga halvfabrikatshusman till barnen. Nåt att hålla sig i när det svarta obehagshålet sjunker i magen framför spisen (”Vad ska jag bli när jag blir stor?-ångesten eller ”Har jag åstadkommit något meningsfullt alls idag?”-paniken”). Som en liten lysande flytboj att ta sikte på här innanför parentesen. Gupp gupp guppar bort uppgivenheten och tårarna som lurar under ytan (eftersom väldigt få av oss faktiskt gjort nåt meningsfullt – och det är vi mycket medvetna om).

Så överlever man innanför parentesen. Tills man haft möjligheten att skapa sig ett liv där parenteser inte behövs. Inte riktigt helt framme där än, men kanske nästa år?

Eller vänta… sa inte jag det för ungefär prick ett år sen?

Skit sak samma. Jag säger det igen i så fall.

För livet är för kort för att innehålla parenteser.

2 reaktioner på ”För överlevnad i parentesen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *