2017 och jag hänger envist kvar

Det här året har serverat både Nobelmiddag och halvfabrikat med sen länge utgånget bäst-före-datum. I det vi kallar mellandagar tar jag en promenad i det iskalla regnet och tänker på hur alla andra dagar kommit och gått. Som vi alla gör. Som vi alla borde göra.

Det började hyfsat okej och gav en abrupt påminnelse om livets förgänglighet redan i slutet av mars. Fan vad duktig jag var. Duktig på att leverera, duktig på att krascha. Jag kan allt. Inga halvmesyrer. Ska man falla ska det ske med kvalitet, det har jag alltid sagt. Halvsidesförlamning, panikångest, känselbortfall och talsvårigheter – annars får det va. Sju år sen sist och det var skönt att vara tillbaka på en plats jag så väl kände igen. Mörkret och tårarna välkomnade mig, omfamnade mig. Som att komma hem. Här har jag varit förut.

Så nära döden, så nära livet.

Jag försökte lösa allt för jag trodde, som vanligt, att det finns ett svar. Om jag bara letar tillräckligt länge så finns en lösning. Och återigen var det tiden som var nyckeln. Det onda som löstes upp en bit i taget, en timme i taget, obemärkt och utan krav gjorde den sitt jobb medan jag betraktade och följde med.

Sommaren som inte märktes förrän den var över. Och när löven gulnade stod jag i skogen och andades som jag inte gjort på många år. Doften av mossa och trädkronor. Bark och stammar som övertygade mig om att det finns nåt som är mycket större och starkare att hålla i.

Jag är inte ensam. Inte då, inte nu, inte sen.

Aldrig ensam.

Så nu när jag kommit in från mellandagsregnet kan jag tänka på boken jag skrev och konstprojektet som min magiska syster fick mig in i och som jag älskar varje minut av. Jag kan tänka på hur mycket mina barn får mig att skratta och alla nätter jag får somna bredvid människan som jag delar mitt liv med. Elvaåringens alla galna projekt, tonåringens fantastiska hjärna, deras mjuka händer, tröstande ord och alla kramar jag får precis när jag behöver dem. Jag kan tänka på hur mycket kärlek som ändå finns på mina panikartat trånga 55 kvm och på alla vänner som fångar upp mig varje gång jag faller. Alla ljusa sommarnätter i det lilla huset där min själ finns närvarande i varenda spik, varenda grässtrå, varenda soluppgång, varenda regndroppe.

Jag kan förlora mig i tankar på min egen tillvaro. Att jag får ha den, att jag grejar motgångar, att jag lever och än så länge bara behöver brottas med en och annan förkylning och lite ryggsmärtor.

På vägen genom regnet passerar jag genom stadsdelen där jag nu bott i över 20 år. Det känns som att jag gått på varenda centimeter av dessa trottoarer i livets alla olika tillstånd. Genom tårar och ångest, vinglande från krogen, med en treårings hand i min (inte samtidigt – ety jag är trots allt en ganska ansvarsfull förälder när det kommer till kritan), med matkassar, med träningsväska, med vänner, med Jocke Berg, med drömmar och uppgivenhet.

Allt får plats här.

Snart tar 2018 vid och jag känner på mig att något annat kommer hända. Kanske inte rocket science, som vi säger, att något annat kommer hända, alltså. Men inte heller något jag tar för givet att det ska.

Det här med att livet händer ska vi inte ta för givet.

För plötsligt händer det inte.

Det är nog det enda vi kan vara riktigt säkra på.

En dag tar det slut.

Men jag tänker envist hänga kvar tills dess.

En reaktion på ”2017 och jag hänger envist kvar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *