Ibland slår det till och blir obegripligt

Krukväxterna jag fick av M i födelsedagspresent i september lever fortfarande och det får mig att tänka att jag kan. Det är skönt eftersom det är så ofta som jag tänker att jag inte kan. Jag gör massa saker från morgon till kväll, men jag tänker ändå att det var nog mest tur.

Alla ni andra verkar så kapabla på nåt vis. Startar upp och slutför och har er innan jag ens hunnit komma igång. Jag orkar inte hela vägen fram och alla storslagna planer förblir ett enda stort idéstadie.

Jag är som ett enda stort idéstadie. Sjukt mycket snack, oerhört lite verkstad.

Jag ska storstäda, men det blir dammsuga hallen och nån pod istället. Jag ska läsa, men det blir Netflix. Jag ska skriva, men det blir inget överhuvudtaget (bara massa tomma dokument med snygga och mycket lovande filnamn, jag har tusentals såna – en prestation i sig?). Jag ska uppfostra, men somnar på soffan.

Och varje dag ska alltid bli bättre imorgon. Vad är jag för en person?

Alltid denna skuld av otillräcklighet som hänger och tynger ned. Jag kan inget, vet inget, snubblar på orden, tappar fästet, lägger mig ner och somnar i försvar.

Jag blir aldrig kvitt prestationsångesten. Inte ens efter tio intensiva terapitimmar när detta ämne avhandlats konstant. Möjligen något litet släpp då och då, som en ljum sommarbris från öppet hav, en fläkt av frihet. Men det blir kuling och lågtryck som kommer in från Ryssland ganska direkt igen.

Famlar efter frid inuti. Tänk om det duger att dammsuga hallen, kolla på Netflix,  skapa tomma dokument och ha galna barn?

Men det gör ju inte det. Hur gärna jag och alla vi vill att det ska vara så, så är det inte så. Skulden piskar oss privilegierade. Det börjar med lyxen att mätta kunna gå runt och spekulera över meningen med livet och karriären och fan vilket uselt väder det är när det äntligen är semester. Lyxen att hålla på med inredning medan isarna smälter, att prata räntor och krisande bostadsmarknad medan EU-medborgaren vid Ica sveper sin sin fleecefilt från Ikea omkring sig i duggregnet, att missnöjt klämma på en stenhård avokado importerad från Chile och hitta vrakpriser till weekendresan till Paris – men ändå känna en viss besvikelse när det inte ingår en måltid på planet.

Medan isarna smälter.

Konsumtionen, flygandet, kickarna. Sorgen. Och skulden. Vissa dagar så stark att jag krälar fram.

Vi var på en fantastisk utställning på pensionärsparadiset Waldemarsudde häromdagen. Efter rekommendation av min mamma (pensionär, men inte lika mycket pensionär som pensionärerna på Waldemarsudde än, är jag beredd att säga – jesus! Att de ens tar sig ut dit med alla sina olika hjälpmedel och behov. Jag beundrar dem alla – kvinnor till 99% så klart – och ska bli som allihopa när jag blir gammal/äldre!) såg vi textilkonstnären Annika Ekdahls helt oerhörda gobelänger. Vi gapade oss igenom hela skiten. Går det ens att göra det hon gör? (Jag ska för övrigt bli som hon också.)

Vid ett av verken hängde en text som avslutades med ett citat som jag inte minns ordagrant – och som jag inte heller fotade eftersom vi hade en dag på stan UTAN TELEFONER (så fick jag det sagt…) – men innebörden var ungefär:
 Jag väver för att hålla meningslösheten borta och för att stå ut med känslan av att vara övergiven. 

Vad gör jag för att hålla meningslösheten borta? Inte väver jag, kan jag säga. Men jag gör nog fan inget annat heller. Och hittar jag inget så kommer jag dö i meningslöshet (kanske man gör ändå, men oddsen kanske förbättras något för att ligga hyfsat nöjd på dödsbädden?).

Och övergiven. Ja, det med. Är vi inte alla det? Inte konstant och hela tiden, men nog är det ensamt att vara människa.

Det kanske spårade ur lite nu det här inlägget, men på något sätt är det väl det som det gör. Spårar ur och hör ihop på samma gång. Hela jävla samtiden är urspårad och samtidigt kommer vi ju framåt på nåt märkligt sätt ändå.

Man kan känna meningsfullhet i allt det hemska. Man kan vara älskad i sin övergivenhet.

Men ibland slår det till och blir obegripligt.

I fönstret står min födelsedagskrukväxt och växer. I soffan sitter jag och skriver. Inget av det betyder något särskilt, men jag låtsas att det är meningsfullt.

Det är väl förmodligen mitt sätt, det enda jag har tillgång till.

Imorgon ska jag dammsuga hallen.

Tror jag.

Vi får se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *