I rulltrappan

Genom en enda lång gäspning tar jag mig från en plats till en annan via pendeltåg. De avlöser varandra, gäspningarna. Så fort den ena är slut tar nästa vid. Jag förstår inte hur jag kan vara så osynkad med omvärlden? Varför kan jag inte sova när man ska? Och vara vaken på tider när det lämpar sig?

Inatt vaknade jag med ett ryck strax före halv tre och försökte lösa problem som förmodligen inte alls är problem. Men det kan ju bli. Och det är lika bra att vrida och vända på olika katastrofscenarier riktigt ordentligt så att man är förberedd när det smäller. Eller inte smäller. Klockan tre är det egentligen skitsamma hur utgången slutligen blir – allt kan hända, allt kommer hända och ingenting kommer att lösa sig.

Välinvesterad livstid får man ändå lov att säga.

Försöker läsa en stund för att skingra tankarna. Klockan går. Sida upp och sida ner, går tillbaka, läser om eftersom jag inte förstår något – klarar inte ens av bisatser så här dags. Men det gör kanske inget. Syftet är ändå inte att förstå. Syftet är att använda orden som en drog. Snälla, dra mig ner i djupet igen.

Klockan slår 4.30 och jag tänker att det ändå finns hopp. Vid 5.30 börjar tårarna rinna och jag tänker att nu är hoppet ute. Det kommer inte bli nåt av med det här sovandet.

När klockan ringer 6.00 är jag medvetslös, långt bort på andra sidan. Signalen tränger sig in genom den täta regnskogen som omger mig och floden där jag lätt som en kork flyter med strömmen. Ljummet vatten, ljummen luft. Tyngd som flyter.

Den svävande kroppen som inte känner av något motstånd.

Det ringer. Och ringer.

Varför måste livet vara så här?

På väg upp för de evighetslånga rulltrapporna som tar människor från underjorden till Odenplan (Nya Odenplan? Urbanplan? Sthlm City Central Oden Plane?). Vi står. På en rad. Transporteras.

På väggen hänger digitala tavlor som visar rörliga bilder på skog. Bilderna verkar vilja ge illusionen av att vi långsamt svävar förbi de svajande trädtopparna. Frihet. Granar och björkar. Det blåser tyst genom trädkronorna.

Jag tittar och tittar och blir plötsligt illa till mods. Här står jag. En av alla. Och tittar på film. På skog. Så här ser skog ut och jag tittar på den. Artificiellt liv. Låtsasliv.

Är det jag eller tavlorna som är ett skämt? Nån av oss är hur som helst riktigt illa ute.

Jag förstår att tanken är att sprida lite ro och natur i den urbana meningslösheten, men allt det får mig att känna är panik. I’m fucking out of here. Vi måste vara den mest lurade eran sen de där celldjuren som tog sig upp ur vattnet och tänkte att ett liv på land kanske skulle kunna vara nåt. Gräset är alltid grönare och så vidare.

Men det enda gräset som faktisk är grönare måste väl ändå vara det som växer på riktigt? Mitt i en sci-fi-värld där bilder på skog invaggar oss i en meningslöshet – subtilt förklädd till mening. För att vi ska fortsätta åka rulltrappa, jobba tills våra magar blöder och köpa skäggbalsam för pengarna – utan att ställa en enda fråga såsom till exempel: är det här rimligt? Är det här värdigt? Är det här ett liv?

Saknaden efter något som är på riktigt. En svart känsla av att det som är äkta bara går att titta på bakom ett tjockt pansarglas.

Se, men inte röra. Se, men inte uppleva. Den olevande betraktaren. Som lyfter handen. Mot glaset.

När jag nått till toppen av trappan blir jag stående för jag måste fylla på med syre. Andningen. Som ett träd inuti. Mina lungor är mina egna och de finns här, där jag är.

Möter den rastlösa svärtan som vi alla känner av men aldrig får tid eller ro att sätta fingret på. Den bara närvarar och känns hela tiden, varje minut. Som en konstant oro i kroppen, en rastlöshet där inget någonsin får vila. Inget lugn. En evig rörelse utan resultat, som att trampa vatten.

Den själsliga utmattningen som det inte går att sjukskriva sig frisk ifrån.

Ska vi aldrig komma härifrån?

Inte ens med tusen och åter tusen rulltrappor?

Det kan inte vara så. Det får inte vara så.

Jag ska ändra på allt.

4 reaktioner på ”I rulltrappan

    • Söker någon slags bestående förändring och en hållbarhet inuti. För att undvika jojo-feelingen. Kanske är jag på väg dit. Jag tar i alla fall väldigt målmedvetna steg. Av ren självbevarelsedrift, tror jag. I need to fix this before I die. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *