Torpet, livet, själen. Och en öl.

Kvällssolen ligger över gräsmattan och det är så grönt att det värker längst bak i ögongloberna. Det är nu allt händer på samma gång. Den smärtsamma lyckan. Vetskapen om att det som kom så hastigt alldeles snart är borta.

När jag går fram och tillbaka med gräsklipparen i det knähöga gräset radar jag upp alla metaforer jag kan komma på. Hur ett torp är som ett liv.

Hur jag missade päronträdets blommor, men får se äppelträdets. Hur det inte går att skynda på fröerna, hur det inte går att kontrollera naturen och hur saker dör fast jag inte vill, medan annat tar över och äter sig in från skogen. Att det som får kärlek ger kärlek tillbaka i form av blommor och tomater. Hur allting har olika förutsättningar och måste behandlas på sitt sätt. Hur det inte går att gömma saker och hur ogräs kan vara vackert och helt nödvändigt. Det som inte vårdas blir förvildat och kan ta åratal att få på banan igen.

Vissa saker tar tid, andra går för fort. Och det eviga klippandet, rensandet, grävandet, pysslandet, målandet, snickrandet. Omhändertagandet. Det förfallna och det splitternya sida vid sida. Historia och nutid. Som en kapsel där allting samlas.

Ett torp är som ett liv. En trädgård är som en själ.

Och en Hof är… bara en enkel Hof.

Men kall. Och verkligen slut alldeles för fort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *