Min mamma, 12 och 46.

Ett äpple föll från trädet i trädgården och jag tänkte att där gick en sekund till. Alldeles nyss hängde det där, bland alla andra äpplen. Nu – inte längre.

Vi pratade och jag frågade ”Vad är du alldeles nöjd med just nu i ditt liv?”. Han började prata om jobbet och jag sa ”Nej. Inte det. Det andra.” Vi kom fram till att det var svårt att skilja det ena från det andra. En sorts sorg att det är så. Har vi blivit såna som vi aldrig skulle bli?

En ställd fråga kommer alltid med rekyl, den jäveln. Hur klurig den än är – den kommer alltid tillbaka, förr eller senare. Ibland när jag svarar på kluriga saker är det som att jag hittar på samtidigt som jag pratar. Det kan låta skitbra, men jag är lika förvånad som vem som helst över vad som kommer ut. Det är som att saker och ting larvar runt och inte får betydelse förrän de lämnar mig. ”Sedärja?” Nåt som liksom legat till sig, utan min vetskap eller inblandning. I hemlighet.

En hemlighet.

Svaret på rekylen. ”Det jag är allra mest nöjd över är att jag fortfarande är så barnslig.” Han förstod mig (tack o lov – annars… psyko?). Han tycker om den grejen med mig. Annars vetefan. Det hade blivit svårt.

Det kostar på att bli äldre, det ska gudinnorna veta. Det är mycket som går bakåt, många äpplen som faller och sekunder som går. En del blir klarare, andra saker luddigare, mer komplexa. Sorg och glädje läggs till varandra i ett skirt snöre som rullas ut.

Och så finns det stunder av plötsligt perspektiv. När vinden drar in i viken och jag går eftertänksamt med fötterna mot solvarm brygga, en handduk över armen och en bok i handen och ser min mamma sitta längst ut, där borta precis förbi båthuset. Med det stilla mörka vattnet överallt runtom. Hon sitter på en soldyna med benen rakt ut i V-formation, med en stor solhatt på huvudet. För en liten förbisvävanade livstidssekund ser jag ett litet litet barn. Det är ingen skillnad. En liten nyfiken kropp som just lärt sig konsten att sitta och som aldrig tänker sluta med det, för nu kan hon. Jag kommer närmare och hon lyfter huvudet och säger ”Hej!”

Hej. Hej du som igår planerade för vårt årliga vattenballongkrig och som fyllde ballonger i hinkar hela förmiddagen för en lek som pågår i mindre än två minuter. Hej hej på dig, som väntar på den perfekta kramsnön för att bygga snögrottor, sätter fröer och plantor för att de är gulliga (”Har ingen aning om vad det är, men visst är det fint?!”), sparar på stensamlingar för att de är livsviktiga för dina barnbarn, improviserar fram de mest dramatiska dockteaterföreställningar (som kanske bitvis borde censureras) och bjuder allvarliga läkare på ostbågar som egentligen är frigolitemballage.

Hej du, som aldrig tröttnar på våra barn och som alltid har minuter, timmar, dagar över för dem.

Hej lilla du, som alltid vet precis hur de tänker och känner och alltid är på deras sida för att det också är din sida.

Kanske är det från dig jag har fått det. Det här med att jag aldrig, i smyg, kan sluta ta på saker på utställningar fast jag vet att man inte får. Att jag inte kan sluta åka med öppen bilruta och sträcka ut handen, eller helst hela huvudet (om jag inte kör – även jag har en gräns?) under färd på varma sommardagar. För det känns så bra och är så roligt. Är det din förtjänst att jag så sällan kan säga nej när R vill bygga en koja av alla kuddar i hela lägenheten eller bygga en Minionsäng av kartong och silvertejp fast klockan är way past bedtime? Jag kan nästan bara säga ja. Jag tror det är du som gjort mig sån, för du har alltid trott på att ja är bättre än nej. ”Det är utvecklade! Låt dem hållas.”

Du har verkligen låtit mig hållas. Men aldrig utan kärleksfull uppsikt. Inte ens nu.

Då faller ett äpple till mot marken. Det dunsar inte så högt, man måste nästan se det för att förstå att det händer.

Ett till. En sekund till.

”Det jag är allra mest nöjd över är att jag är så barnslig.” I en stund då jag blivit så gammal att barnslighet egentligen är lika avlägsen som en ljus framtid. Våga vägra gå och lägga sig, fast det – eventuellt – är en dag i morgon också. Att inte orka förstå sitt eget bästa.

Friheten i att sitta med benen rakt ut och vägra förstå att det snart är dags att gå.

Att det snart är dags.

Att äpplen faller och gulliga frön växer och blir något helt oförutsägbart.

Att jag alltid är 12. Och snart 46.

På samma gång.

2 reaktioner på ”Min mamma, 12 och 46.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *