Inte vilken pannkaka som helst

Jag tittar på honom från köksbordet. Rastlös (jag har satt spärr på mig själv för mitt eget mobilanvändande och dagens surfpott tog slut redan kring lunch). Fingrar och tankar far som flipperkulor. Ner i den lagom vattnade blomkrukan, sorterar några räkningar helt i onödan (jag sorterar väl aldrig saker för fan?), far upp och torkar av något för fjärde gången. Kanske skulle sätta på en tvätt?

Sätter på en tvätt.

Tillbaka vid köksbordet. Tittar på honom igen. Han nynnar på en sång, kan vara en som han fick på skallen efter gårdagens tyskalektion. Det låter så. Fötterna står stadiga framför spisen och stekspaden puttar ömsint runt i stekpannan. Den lilla sången försvinner nästan i fläktljudet.

Tålmodigt lyfter han pannkakorna, en efter en, från pannan till fatet bredvid. Mäter upp smet, ringlar ut den för att hastigt släppa decilitermåttet och istället greppa gjutjärnspannans skaft. Den väger bly och han är kort. Han häver sig upp på tå. Och sen lugn. Puttar med stekspaden.

Jag är alltså helt överflödig. När fan hände detta? Ska jag sitta här och betyda ingenting nu tills han flyttar hemifrån? Det går ju nästan inte att acceptera. Ändå är det bara att tugga i sig.

Men nu handlar ju inte allt här i världen om mig, har det visat sig. Det handlar om honom och det handlar om pannkakor. För när jag sitter där, trumpen, utan snuttemobil, utan mål, utan betydelse så inser jag plötsligt att jag fyller den kanske viktigaste funktionen på länge.

Jag bara liksom… är. Är där. När han gör. Ibland tittar han upp, söker förmodligen min bekräftelse, liksom stämmer av att han är på rätt väg. Och eftersom jag inte stirrar ner i en skärm så möts vi och det känns bra.

Som att det enda som krävs för att han ska fortsätta framåt är att han vet att jag är där. Om han skulle bränna sig eller så… vilket han också gör… och jag är sjukt redo att trösta (jag har ju för alla gudinnors skull varit uttråkad i garanterat 30 skitlånga minuter).

Det svåraste som finns är att titta på. Att inte lägga sig i.

Ändå är det precis det som så mycket handlar om. Att finnas där, lagom.

Ibland är lagom det svåraste som finns.

2 reaktioner på ”Inte vilken pannkaka som helst

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *