Isen och mörkret och längtan

Jag går genom mörkret mellan de höga svarta träden och det är så där isigt som du inte tycker om. Hade du varit här hade du velat hålla min hand hårt för du är rädd för att halka. Du gillar inte fruset vatten. Jag, å andra sidan, gillar nog vatten i alla former.

Jag är inte rädd för varken mörker eller is. Eller kyla. Bara rädd för avstånd. Det är lite av ett problem jag har, som du vet. Jag vill gärna vara nära. Och när det är långt borta blir jag lite… jag vet inte riktigt vad jag blir. Kanske förvirrad?

Det är lätt att tappa riktningen.

Jag är stor nu, men ibland känns det som att jag bara leker vuxen för jag vet inte hur vissa saker ska göras på riktigt. Det är egentligen inte klokt. Men det är bara det att jag inte riktigt har lärt mig att sakna på ett vettigt sätt. Det blir mer som en sjukdom. Inte så användbart. Kan inte sortera och allt blir obegripligt.

Från och till skärper jag mig för det måste man ju också göra. Från och till. Tänker att logik är ett bra angreppssätt, räkna timmar och dagar tills du är tillbaka, blicka framåt, tänka positivt och allt det där. Men varje gång kommer jag på att jag inte alls tycker om logik. Och sen kommer jag på att du är superlogisk och helt underbar för att du är så olik mig och då saknar jag bara ännu mer.

Det är som att varje tanke innehåller en dold fälla som jag förr eller senare går i – för jag är så sjukt lättlurad. Och så sitter jag där, med en kopp kaffe, tittar på folk och drömmer mig bort till allt som är vi. Förut, nu och allt som är framför. Staden som flyter förbi. Lyckan över att du finns, allt som är så starkt och som blandas med alla milen som skiljer oss åt och paniken över… tänk om… Alla de där ”tänk om”. Och mardrömmarna. Så tydliga och så vidriga och jag vill bara byta ut min hjärna och hela mig själv mot något mer balanserat.

Träden. Mörka. Så höga ovanför mig, mot en himmel som inte ens är samma som den du tittar på där på andra sidan jorden. Musiken, också hög för att avleda tankarna. Jag håller mig i den och i de här orden. Får fast mark under fötterna och går stadigt på isen.

Och när du kommer hem ska jag hålla i dig så du inte ramlar.

För jag är stark. Det finns inget jag inte grejar.

Men man måste väl få känna?

Vad är poängen annars?

Med livet.

För fan.

En reaktion på ”Isen och mörkret och längtan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *