Ut ur dimman

Däcken rullar över landsvägsgruset. Jag styr bilen i kringelikrokar mellan hagarna och husen, genom den täta skogen och kalhyggena. Vi kränger i kurvorna, jag parerar groparna, håller blicken på vägen för ibland får vi möte av en traktor. Han sitter bredvid mig och väljer musik på min telefon. Snart strömmar Queen från högtalarna via den omoderna sladden som glappar.

I sometimes wish I’d never been born at all.

Han höjer volymen och tittar ut över fälten, för det är sånt han gör. Sitter i stillhet och förundras en stund. Vet ingen som är så bra på att leva som han är. Jag ser hans profil i ögonvrån. Den ljuvliga hakan, det tjocka håret. Jag vet precis hur obeskrivligt len hans kind fortfarande är, hur sträv hans kalufs är mellan mina fingrar, hur det känns att sätta tummen i den lilla gropen i nacken.

Jag kan honom utan och innan.

Och jag förstår att jag är på andra sidan nu. Dimman är på väg att skingras och jag kliver ut i klarheten. Det är som att jag för första gången fullt ut förstår att jag varit förälder under alla dessa år. Nu, när det nästan är klart, förstår jag vad jag gjort.

Vad har jag gjort? Vad har jag ställt till med? Vad har jag förstört? Har jag barn?

Där, när jag tittar mig omkring på andra sidan dimman, ser jag att han litar fullkomligt på mig. Hela tiden har jag haft hans liv i mina händer och han har accepterat det, inte tvivlat. Varje dag. Ett levande liv som jag satt igång. Han tänker inte att jag någonsin ska krocka den här bilen som vi åker i. Han sitter lugnt. Lyssnar på Queen.

Han vet att jag bär honom. Jag som är så svag, så vek, så oseriös. Jag kan inte det här. Hela världen är en improvisation och jag bara hittar på dag för dag.

Det suger till i magen och paniken stiger mot hjärtat som svarar med att börja slå oregelbundet. Och jag tänker att jag absolut inte får dö nu, för han litar på att jag finns.

Måste finnas kvar. Får aldrig gå. Aldrig försvinna.

När vi kommer fram till den stora korsningen stannar jag och växlar ner. Han tänker inte på att jag gör det för han vet inte hur man kör bil och plötsligt känns det konstigt att jag gör det. Minns inte ens hur det gick till när jag lärde mig.

Jag är ju som han.

Svänger ut och axar. Sväljer. Och finns kvar.

Hela vägen.

Och hem igen.

”Bra kört, mamma.”

Som om han förstod.

Som om han förstår mer än jag.

8 reaktioner på ”Ut ur dimman

  1. Av en slump hittade jag till din blogg. Har läst, många inlägg bakåt, och vill bara berätta att jag tycker oerhört mycket om ditt sätt att skriva. Och jag känner igen mig i så mycket! Tack.

    • Vilken fantastisk kommentar. Tack Anna! Dina ord värmer mig mycket. Jag har ibland haft planer på att avrunda den – mycket för att jag skriver så sällan numera. Men det är något som gör att det inte går. För jag vill inte. Kanske av den här anledningen – att det finns någon där ute som uppskattar, känner igen och tycker om. Så tack för att du lät mig veta. Det känns i magen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *