Frihet i en blå Ikea-kasse

Tandborste. Högtalare. Dator. Underkläder. Senaste numret av Allt om fritidshus. Linsvätska och linsburk. Och en honungslimpa från Brunkan.

Allt i en blå Ikea-kasse. Behövs egentligen inte mer.

Sen kan man åka. Och sätta nycklarna i dörren till det helt egna torpet.

Den kan man. Och det gör man.

Epitet nummer två

Sen igår står jag formellt som ensam ägare till torpet. Yay! Jag är fastighetsägarinna.

Lagfarten är min. Lånet står helt på mig. Skulden till David är betald.

Skuldsatt upp över öronen visserligen, men på nåt vis är det oerhört tillfredsställande.

Lägger till på vuxenpoängslistan. Och korkar upp champagnen. Givetvis.

Mitt nya epitet

I förra veckan när jag skulle lämna på dagis stod ett par pappor (den ena en mycket god vän) och pratade vid grinden. Det skedde nån form av missförstånd dem emellan.

– Nej, jag är inte David. Men här kommer däremot Davids exfru, säger han och pekar på mig.

Instinktivt ville jag vända på huvudet och kolla bakom mig. Vem? Vem syftar han på? Det hade givetvis varit helt onödigt för det var ju mig han pekade på.

Jag – en exfru. Någons exfru. Han är min exmake.

Jag måste verkligen sätta mig nån kväll och räkna ihop mina vuxenpoäng. Excel har säkert nåt skönt program för det.

En författare är född!

Kvällen kombinerade en rad sköna aktiviteter. En moder som städade lite lagom, medan barnen ritade monster och klippte sönder dagens DN som jag skulle läst i sängen ikväll. Svårläst nu.

Jag drog ut på läggningen. För jag vill inte att helgen ska ta slut. Var är askmolnet when you need it? Hade inte velat något hellre än att David blev kvar ute i Europa där han befunnit sig hela veckan. Jag vill inte lämna dem ifrån mig.

Höjdpunkten för Julian blev insikten att jag köpt en bredare säng.

– Men… här får ju vi också plats!!! Rufus, vi kan gå över till mamma i natt!!!

Jaja. Gör det, lille vän. Gör det. Gör det båda två.

Så vi läste tillsammans i min nya säng. Och Julian började skriva sin bok. Vår saga som vi bestämt oss för att författa. Den handlar om en Filifjonka som inte har något jobb och börjar: ”Devaengog en filifoka som bode i et runthus och hadee jete bra menhon hade iget jobb. Do jik hon til muminhuset och frågade efterjob”.

Tårögd låg jag och tittade på när han skrev och suddade, skrev och suddade. Flera gånger bad han mig ta över, men jag vägrade på ett vänligt vis. Och han kämpade så tappert. Sen la han ifrån sig pennan med en djup suck.

– Nu orkar jag inte mer. Det är jobbigt att vara författare. Men nu har jag börjat! Och jag vet precis vad som ska hända sen.

Nu sover både han och hans bror i sina sängar. Och snart är de garanterat i min.

Som tur är.

Naturupplevelser på Tämnarvägen 30

Angenäm och bilköfri uppfärd från Trosa. Parkering (visserligen inte helt laglig) direkt utanför porten. Störtsköna lunchrester i kylen.

Bäst som vi sitter vid vårt runda köksbord och pratar kommer en liten ekorre farande på fönsterbrädan. Vi kollar på när hon (jag kände ett visst systerskap här) jagar runt på balkongen, tittar på oss, hoppar tillbaka till fönsterbrädan och sitter där en stund innan hon hoppar vidare. Rufus är jättefascinerad och lite småkär.

Jag tar en dusch och när jag bytt om hör jag en alldeles jätteupphetsad son från balkongen.

– Mamma, mamma! Kom fort! Kom! Kom!, lite väsande stämma.

Jag rusar dit och hinner tänka två tankar på vägen fram till balkongen; ”han ser ekorren igen” och ”han har vält ner en av blomkrukorna i huvudet på grannen nedanför som nu ligger blodig i buskarna och Rufus tror att han sover och vill inte väcka honom”. Typ. Han häver sig upp över kanten och viskar och pekar.

– Där mamma… ser du…. vilken söt…

En fet jävla råtta rasslar runt i buskarna. Allvarligt. Här känner jag absolut noll systerskap, kan jag säga.

Rufus blir dock lite småkär även i den här.

– Mamma… har sådana där vingar. Kanske den kan flyga hit upp?

Det hoppas jag verkligen inte.

Två nätter

Två nätter i min nya säng. Två bra nätter. Kartongantalet minskar för varje dag och barnens rum börjar likna ett rum, även om jag inte har en aning om hur jag ska möblera än.

Igår kväll satt jag framför min teve och såg en film. I mitt vardagsrum. I morse hördes fåglarna från den öppna balkongdörren och solen sken på träden utanför. Det var varmt. Jag tror att våren är här.

Snart tar jag bilen till Trosa. Till barnen som varit på Fågelö och fått en försmak av sommaren tillsammans med mormor och morfar och den knäppa släkten. Jag vet exakt hur det går till där ute, för jag var själv barn nyss. I skogen. På bryggan. På fotbollsplanen. I ladan. Det är ett gränslöst äventyr. Det slår allt. Att kunna ge samma sak till mina barn är lycka.

Jag vet att de haft det jättebra. Men nu får det vara nog. För nu längtar jag efter dem så jag blir galen.

Måste åka.

What can I say…

Hinner inte skriva ikväll. Men jag har ny teve. Ny dator. Ny säng.

Och en ny flaska Laphroaig att öppna.

Det är mycket nu.

Förlamande trötthet

Det var ett bra tag sen nu. Jag har varit hyper under väldigt lång tid, inget behov av sömn. Men redan igår kom tröttheten smygande och eftermiddagen idag var helt olidlig. Å andra sidan har jag inte sovit ett dugg sen jag flyttade in. För jag har inte velat. Men kroppen verkar inte helt nöjd. Och min föräldrahjärna har inte visat sig från sin bästa sida ikväll. Usch.

Så alla tankar jag hade tänkt formulera i ord ikväll får vänta till en annan dag. Den delen av hjärnan, tankeverksamheten, verkar vara svår att slå av.

Och tur är väl det.

God natt.

”Mamma, du är mysig”

De är här. Sover i sina sängar. Och jag går aldrig och lägger mig för att jag inte vill lämna mitt kök. Fast jag borde.

Första natten för min lilla familj i lägenheten och det har varit upp och ner. De var trötta och det blev lite bråk. Många känslor från alla håll. Men efter badet (de badade!) läste vi en fullständigt obegriplig Star Wars-bok i soffan (måste läsa på här känner jag, vad fan är mastiffphaloner, hyena-bombplan och rishis måne liksom?!) och sen var alla hyfsat nöjda.

Innan jag stängde sovrumsdörren för åttionionde gången väste en liten röst från våningssängens undre del ”Mamma…., du är mysig…”. Sen blev det tyst.

Så jag antar att jag fick godkänt.

Drömmer jag?

Ett par dygn har passerat och jag går runt och undrar om jag drömmer. Allt är bara så på plats. Ja, inte kartongerna och prylarna. Men resten. Det som räknas.

Igår fick jag mitt underbara köksbord levererat till dörren. Tack, Ulrika! Sen fick jag hjälp av världens bästa syster att hämta ungarnas nya säng. Sen var vi på nyöppnade Årsta Delibod och köpte sjukt goda mackor. det finns egentligen ingenting som saknas här i krokarna. Man kan leva hela sitt liv utan att lämna Årsta liksom.

På eftermiddagen droppade folk förbi. Kom och gick. Jenny stickade klart sin inflyttningspresent till mig vid mitt nya köksbord, en trasa i rött och vitt. Så fin! Barnen fick hälsa på och verkar gilla sitt nya hem. Fast Rufus förstod nog inte att det är här han ska bo nu. Det var stökigt. Kartonger överallt. Men så mycket kärlek här inne i kaoset. Ost. Vin. Öl. Kex. Skratt. Kramar. Lyckobud. Snurriga skallar. Bra musik. Och vips var klockan 02.00 och jag fick en söt liten nattgäst på soffan.

Jag bara älskar mina vänner. Mitt kök. Mitt nya liv. Varenda minut. Och imorgon kommer barnen och inviger sin nya säng med nya lakan.  

Och sen verkar det som att jag gått och blivit kär.

Ja. Jag säger då det. Vad fan hände?