Jag tar mörkret i handen

I nästan två veckor har jag långsamt blivit ett med havet, det bruna torra gräset, den gassande solen, det ljumma syret. Dagar som kommit och gått. Sovmorgnar som aldrig tagit slut. En dvala. Utan tankar, utan idéer. En paus, manifesterad i varje sekund av ingenting.

En existens – inget mer, inget mindre.

Den hade gärna fått pågå intill tidens ände, men så fungerar inte vår samtid. Nätterna blev sakta mörkare, syrsornas sång starkare, dofterna djupare, sötare, tyngre.

Och till slut kom daggen. (När daggen kommer vet vi alla vad klockan är slagen.)

Det var som att verkligheten smög sig upp bakifrån. Dagarna började återigen få datum och namn, tiden styckades upp, trasades sönder. Min tid blev plötsligt andras att ta makten över igen, dra och slita i, claima och bestämma över. Det händer varje år och jag avskyr det allt mer ju äldre jag blir. Jag vill slåss och skrika och kräva den tillbaka. Tiden och kroppen – ge fan.

Låt mig existera – varken mer eller mindre.

Men hösten kan vi inte göra något åt. Bäst att älska den eftersom den rullar in. Låt den rulla igenom oss, inte över.

Jag tar mörkret i handen, sätter mig ner, håller det varsamt och samtalar tyst. Tänker på att musiken finns, det varma kaffet, böckerna och orden, stearinljusen, blickarna, museerna, konsten, skratten, filmerna, vännerna, halsdukarna och kängorna.

Allt det finns.

Det tänker jag på.

I förundran och tacksamhet.

Hugget som släpper

Nej. Det är inte som att jag tänker på dem hela tiden eller ens saknar dem särskilt ofta när de är hos sin pappa. Jag klarar livet mycket bra utan dem och förbereder mig helt klart för ett liv utan deras absoluta närvaro. Herregud. Nån måtta får det väl ändå vara. Nån slags självinsikt bör väl ändå en vuxen kvinna ha kring vad som är mina behov och vad som är deras… eller?

Men så kommer det ibland. Det överkvinnar mig. Som om något har pickat små hål i min själ.

Jag saknar att sitta i soffan och kunna sträcka ut handen för att hitta en alldeles lagom varm tioårig arm precis intill. Saknar blickarna, ögonen, det underförstådda, det uppenbara, det självklara och det jag aldrig kommer kunna förstå. Längtar efter skratten som ingen annan hajar, språket vi pratar, allt det där vi vet som ingen annan i hela världen har en aning om.

Vår värld. Den som vi har skapat och som finns bara där vi är och bara när vi är tillsammans.

De är stora nu. De behöver inte mig. Jag var sexton när jag drog hemifrån, en av dem är snart där. Han är färdig, förhoppningsvis rustad, jag har gjort mitt. Jag håller mig i bakgrunden, precis där jag ska vara. Som en lots. Men det är han som kör, han som styr.

Och jag lägger min hand på hans varma rygg och talar om att klockan är 11.00 och det är dags att börja vakna. Hans ansikte så lugnt, ögonen slutna. Det vackraste som mina egna ögon kan se. Han vänder sig, håret faller ner i pannan och jag stryker bort det för att kunna se hela honom. Ändå är det så lite jag förstår.

Jag kysser honom lätt på kinden och säger att jag inte tänker plocka undan frukosten. Det får han göra. För jag har tvättid.

Och sen säger jag att jag älskar honom.

”Jag älskar dig också mamma, men jag är inte hungrig.”

Jag vet att han inte är hungrig. För han har aldrig varit en morgonmänniska. Han har aldrig varit hungrig så här dags.

Men jag säger det för att jag är hans mamma och för att jag aldrig slutar hoppas.

En halvtimme senare kommer jag upp från tvättstugan. Han står i pyjamasbrallorna och rostar bröd (brödpåsen ligger öppen för han aldrig stängt en brödpåse i hela sitt liv). Jag blir tokig av kärlek, men tar ett glas vatten och tittar på honom.

– Vaddå? Va är det?
– Ingenting. Du är min bara. Jag är så glad att du är min liksom.
– Mamma. Jag är min egen.
– Jo. På sätt och vis. Men på något sätt kommer du alltid, alltid vara min.

Han tuggar sitt rostbörd. Vi ser på varandra och jag lägger min hand på hans kind. Han lägger huvudet på sned, lägger det i min öppna hand. Och alla 14,5 år rusar genom mig som en storm.

Mina ögon tåras.

Och plötsligt är han borta. I en annan värld.

Kvar står jag i min.

Ibland saknar jag dem så att jag blir tokig.

Men sen släpper det.

På väg mot den underbara övergången

När jag började skriva den här bloggen hade jag precis fött min andra unge. I en annan tid, i ett annat liv. Det är inte många saker som är sig likt nuförtiden. Inte mentalt och framförallt inte fysiskt…

Jag skulle kunna snacka återkommande ryggproblem, ischias, magåkommor, muskelkramper, inkontinens (och andra förlossningssviter), ärrade händer, skrattrynkor (de har jag jobbat bra på genom åren!) och diverse andra fascinerande hudutvecklingar som upptäcks varje vecka numera. Försöker febrilt bli bästa vännina med mitt eget förfall. En mix av dra-åt-helvete-med-allt och sorg över en process som bara kan gå åt ett enda håll för att så småningom sluta i döden.

Det senaste tillskottet är intressanta inslag som påminner mig om att jag står vid randen av övergångsålder. Än så länge är de relativt få och bara gudinnorna vet vad som komma skall. Kanske blir det lindrigt, kanske blir det fosterställning? Just nu är det än så länge inget som påverkar min vardag, men idag kändes det lite som att hela kroppen varit inslagen i två lager tätt försluten gladpack. En kompakt hetta som bolmar ur varje por och som får febersvettningar att kännas angenäma.

Så jag drog ut och sprang eftersom hård träning just nu det enda som hjälper. Min skalle funkar alltid bäst när kroppen är i rörelse så hjärnan fick frispel och blev genialisk. Jag kutade och antecknade idéer samtidigt. Så väldigt sportigt var det nog inte.

När jag fick mens för första gången var jag 12 år. Och jag skämdes. Stora delar av mitt liv gick ut på att dölja att jag blödde. Det blev ju i längden rätt krävande eftersom det återkom varje månad och medförde vissa komplikationer. Den största skammen var att råka tappa en tampong på stengolvet i vårt uppehållsrum i högstadiet. Det kunde leda till dagar av trakasserier och skam och uthängning. En underbar känsla.

Åren gick och jag – och säkert många andra tjejer med mig – smög, dolde, smusslade, kämpade med smärtor i tysthet, PMS-grät i kudden, hittade på strategier för att inte avslöja vad som pågick.

Aldrig någonsin såg jag mensen som en kraft. Alltid en belastning och ett hinder. Någon som stoppade mig från att leva. Något som begränsade mig från att vara den människa jag ville vara.

Sen fick jag två ungar. Och insåg att min kropp var ett mirakel. Och att jag missat tåget. Att jag missat alla tillfällen där jag kunde givit fingret till alla psykande snubbar i klassen och sagt till exempel saker som att de själva inte ens hade funnits om det inte vore för mensen.

Jag började älska min PMS som en kreativ kraft. Jag såg kopplingen mellan livet och det livgivande. En fucking kompetens. En tillgång. Fortfarande blir jag galen av tanken på att alla förtryckande män inte verkar förstå att de inte hade existerat utan en jävligt kaxig, smärttålig, underbar och makalös kvinnokropp som burit, fött och vårdat dem in i världen.

Men det tåget har gått. Jag har redan skämts bort stora delar av mitt liv, min ungdom från flicka till kvinna. It’s gone. Too late.

Och vad gör man av sina misstag? Man lär sig.

Jag står på randen till övergångsålder och jag står fanimig stolt här. Den här kroppen har servat mig exemplariskt genom både det ena och det andra. Jag älskar den. Varenda bristning, varenda cellulit, varenda värkande muskel, varenda hängande hudbit. Den hänger med bra, om jag bara är hygglig och bryr mig om den. Den kommer greja nästa fas också. Det enda som krävs är lite samarbete mellan hjärna och resten.

Det finns lika mycket kraft i det här tillståndet som det en gång fanns i min 12-åriga flickkropp. Men jag är klokare nu. Det här tåget missar jag inte. Jag ska sitta i loket, längst fram, med full utsikt och makt över varenda komplicerad spak. X 2000 i kreativitet, styrka, galenskap, njutning, kvinnlighet. Allt är mitt.

Den här gången ska kroppen och psyket bli min hävstång – aldrig någonsin igen en skam. Det är min förbannade skyldighet.

Och alla hajar så klart att det här inlägget delvis handlar om att övertyga mig själv. Men så kan det vara ibland. Lite hjälp på traven är livsnödvändigt. Jag önskar att jag hade kunnat ge mig själv det i tältet den där sommaren på Gotland när blodet kom och det kändes som att livet tog slut.

Livet är så jävla långt ifrån slut.

Det känns som att det precis har börjat.

Tio år senare

Jag är dålig på datum. Jag är egentligen dålig på allt som innehåller siffror, kan man säga. Ganska nyligen lärde jag mig mina barn sista siffror i personnumret och om några år är jag kanske redo att slänga bort fusklappen som jag har i plånboken. Jag glömmer födelsedagar och jubileum av alla de slag – trots att jag är bäst på att fira vad fan som helst för att göra vardagen lite mer otippad än den vanligtvis är.

Så jag minns inte vilken dag, men jag minns vilken månad och vilket år som jag för första gången fick torpnycklarna i min hand. Det var i början av juni 2007. Tio år sen. Typ.

Minnet är lika skarpt som om det hade skett i förra veckan. Och nu tänker ni ”Vilken underbar känsla det måste ha varit” – men icke.

Jag ångrade allt.

Verkligheten såg inte alls ut som den där torpvisionen jag hade haft sen jag var 12 år. Köksgolvet var ruttet, 80-talstapeterna stod som spön i backen i varenda mögligt rum, bodarna fulla med skit och dödliga kemikalier (”Berndts Blandning”?!), alla eldragningar var livsfarliga, vattnet luktade svavel och trädgården ett kaos där allt vi planterade dog inom en vecka.

Inget blir, som bekant, någonsin som man tänkt sig.

Tio år senare är köket en del av min själ och trädgården den plats som lärt mig mer om mig själv än all världens terapeuter, coacher och självhjälpsböcker i världen någonsin skulle ha kunnat gjort.

Varenda hammarslag, målarfärgsskrapning och penseldrag sitter i kroppsminnet som en puls. Alla mil med gräsklipparen har läkt bort smärta, ångest och meningslöshet. Höstnätterna i storm, de iskalla magiska vårkvällarna när allt släpper taget, de ljumma sommardagarna på en och samma skitiga filt i skuggan, i solen, i duggregnet. Samtalen, skratten, paniken, sommarprogrammen, den gudomliga maten, brasorna, spelkvällarna, den bråddjupa ångesten, tårarna, saknaden, ensamheten, samhörigheten. Alla groparna som grävts, buskarna som beskurits, ogräs som ryckts upp med rötterna bara för att komma tillbaka nästa dag. Grälen som bråkats, mörkerrädslan som bemästrats, de nattliga insikterna som slagit till vid varje obevakat tillfälle.

Bara barnfötter mot gräs, i stövlar, i gympaskor, i träskor. Storlek 21 till 40.

Kärleken i väggarna. Kärleken överallt. Hemma. Trygghet.

Tack för alla gånger du räddat mig och parerat när jag inte kunnat tänka klart. Tack för allt syre, meningsfullheten och för att du lärt mig allt jag kan. Tack för alla utmaningar och läskigheter som gjort mig orädd och byggt min ryggrad starkare.

Tack för att det sneda skjulet inte rasat ihop än och för att du verkar gilla mig precis lika mycket som jag gillar dig. I en yra av ren uppskattning lovar jag att byta bröstpanelen på framsidan och rödfärga i september. Och kanske riva ner innertaket i köket. Om jag hinner.

Tack för de första tio åren. Jag tänker inte ge upp om inte du gör det.

Hundra år till. Eller tusen.

Vi säger tusen för det känns lagom oändligt.

Tack.

Alla gick hem – jag är kvar

Så blev det natt. Midsommarnatt. Regnet faller och droppar precis som tankarna mot en trött hjärna. Dripp dropp. Dripp dropp. Renande, sköljande. Kyler ner och lugnar.

Jag fick en avhyvling av min terapeut häromsistens. Hon tycker inte att jag återhämtar mig, hon tycker att jag PRESTERAR återhämtning. Och det är tydligen inte återhämtning. Jag hör vad hon säger och försöker så gott jag kan. Men att göra ingenting är en omöjlig ekvation för en sån som jag. (Och då har jag ändå aldrig hajat ekvationer överhuvudtaget – jag begriper regn, inte matte.) Jag läser fyra böcker samtidigt, skriver på tre olika texter samtidigt, tar ”ett litet möte bara” och vet inte vad jag håller på med.

Jag är inte så smart. Fast M säger att jag visst är smart, bara kanske lite förvirrad över situationen. Igår stod jag med en brieost och en grönmögelost på Ica i fem minuter utan att kunna välja vilken av dem jag skulle ta. Jag tog båda, drog kreditkortet och tänkte att det ordnar sig.

Det ordnar sig.

Det måste ordna sig.

Så tänkte jag och gick in i midsommarfirandet med öppet sinne och ångesten på behörigt avstånd. Värre saker har inträffat och jag är i grunden ett geni.

Det gick vägen. Natten är här och jag har varit vettig hela dagen. Älskar att skratta, älskar att dricka vin, kasta pil och dansa med ungen i vardagsrummet. Älskar ungarna, älskar kaoset, regnet, samtalen och M’s flyktiga kyssar i nacken när jag diskar monsterdisken. Jag vill alltid vara här. Jag vill aldrig gå hem.

Så jag är kvar. Trots att alla andra gick. För jag vill inte att det ska ta slut. Vill inte att något ska slut, allra minst livet. För det är ju nu det börjar, right?

Har det inte precis börjat? Det är så det alltid känns – som att det just börjat.

Och regnet faller och droppar, precis som tystnaden och mörkret.

Jag tar ett sipp vin till och tänker att jag vill vara med. Det får inte ta slut. Inte än på ett tag.

Det kan ju vara början på nåt jävligt stort.

Det är aldrig slutet.

Det är alltid början.

Alltid.

Vad jag gör när jag inte gör nåt

Timmarna går. Dagarna går. Veckorna går. Jag går också rätt mycket. Och ibland springer jag.

Som igår. Igår sprang jag och uppfyllde en liten tanke jag haft sen jag gick ner mig i skiten i slutet av mars – jag ska orka dra femkilometersrundan i springtempo den här sommaren. Jag är ingen löpare, men det har visat sig vara en utmärkt ångestdämpare. Tror kanske det handlar om att det fysiska lidandet som löpning innebär blir så oerhört mycket större än själva ångesten i sig? Den bleknar bort i sammanhanget och det blir en paus för en stund.

Hur som helst – vi kan säga att jag självmedicinerar när jag envist lufsar fram i makligt tempo. Det är ingen vacker syn kan jag meddela. (Igår blev jag dessutom förföljd av en grävling ett hundratal meter. Det resulterade i att jag inte bara tog mig runt alla fem kilometer, utan gjorde det dessutom ganska snabbt med pumpande adrenalin. Kanske jag aldrig mer kommer springa den rundan så fort?)

Så jag springer. Promenerar. Jag går varv efter varv i trädgården. Rycker upp ett ogräs här och ett ogräs här. Tittar till våra tre nya clematissorter som vi planterade förra veckan enligt konstens alla regler. Förlorar mig i mina böcker och vill aldrig gå upp om morgnarna. Nattskriver. Dricker vin. Lyssnar på P1.

Ibland bara står jag, utan att veta varför. Kanske för att vänta in en tanke som nyss svävade förbi.

Jag tittar på molnen som åker förbi på himlen, som små lätta själar snurrar de omkring och blandar sig med varandra. Slits isär, går ihop, smälter samman, löses upp och försvinner in i ljusblåheten.

Lika förgängliga som existens. Lika omöjliga som timmarna som går.

En gång här, sen – inte längre.

Då och då äter jag något. Då och då diskar jag.

Och nu ska jag dammsuga.

Det behöver inte vara mer än så just nu.

Helandet fortsätter.

Som ett foto

Min terapeut säger till mig att ingen är konstant. Att alla består av olika delar, många personligheter, lager och bitar. Nej, hon säger det inte exakt så, men det är så hon menar. Eller – det är så jag tolkar.

Hon säger att man kan vara glad och ledsen på samma gång, att det är fullt normalt. Jag ser bilder av människor som skrattar i mörkret och gråter under blommande syréner. (Min terapeut säger att jag är bra på att formulera mig i bilder och att det är ”användbart”.) Hon säger att jag kan vara stark och svag på samma gång, att jag har allting inuti samtidigt, att alla människor liksom bara låter olika egenskaper komma fram eller döljas i olika sammanhang.

Som ett foto där fokus skiftar. När vissa delar är skarpa blir andra suddiga.

Så nu går jag runt och försöker hitta vilka delar av fotot som jag vill ha knivskarpa och vilka jag vill ska försvinna ur bild. Vad som ska göras osynligt och vad som ska fånga allas blickar.

Och jag märker att det går lättare att se när man kan andas samtidigt.

Så jag andas och tänker, tänker och andas.

Jag blir allt skarpare i konturerna måste jag säga.

Och våren fortgår utan att jag märker ett skit.

Plötsligt blir det magiskt

Nej, det är inte all dark för plötsligt blir det magiskt. Stilla inuti för en stund. Utanför är luften ljummen, fåglarna kvittrar i trädgården och om jag blundar låter det som en regnskog. Träden gör andra ljud när de har fått sina löv. Stearinljuset fladdrar. Lågan böjer sig fram och tillbaka för brisen och sen blir det tyst en stund.

Tyst och mörkt.

Precis det som jag saknat så länge – tystnaden och mörkret.

Jag klamrar mig fast vid stunden och hoppas att den inte ska ta slut.

Men det gör den.

Och allt börjar om.

Kvar är tacksamheten.

Alltid något.

Ändå.

Jag är min egen raka motsats

Vaknar numera utan att vakna. Så in i döden trött. Så trött att jag drömmer att jag är trött medan jag sover. Som om hela jag skulle vilja dubbelsova, trippelsova, kvadruppelsova. Flera sömnar på varandra skulle jag vilja ha.

Sömnlager, som prinsessan på ärten. Som Törnrosa.

Men jag är så långt ifrån prinsessa det går att komma. Finns inget gulligt eller vänt över mig, inget glittrigt, inget rosa. Jag är den elaka drottningen som härskar över livets baksida. Jag är min egen raka motsats – energilös, viljelös, orkeslös, ledsen, arg, besviken, frustrerad, förvirrad, rädd och pyttepytteliten. Helt utan skal, mottaglig för allt, måste ducka hela tiden annars blir det ett rent helvete inuti. Jag har bra dagar, bra stunder, men det är långt ifrån det jag normalt sett skulle kalla för ett liv.

Oron sliter mig i stycken – hur ska det bli nu? Nu när jag inte finns mer, hur ska det bli då?

Min KBT-terapeut säger att jag visst finns. Jag vill inte påstå att hon är en lögnare, men vi kan säga att jag fortfarande väntar på nåt sorts bevis för att hon har rätt.

Hon säger så här: ”Det du upplever är att andra sidor och dimensioner av dig själv blir synliga. Men det är fortfarande du.”

Hon säger att jag har svårt att acceptera min egen svaghet eftersom jag varit stark så länge för så många. Hon säger att vi ska jobba på att jag ska få vara arg utan att bli tillbakatryckt och förminskad. Hon säger att jag måste börja tänka mer på vad som är viktigt för mig, på vad jag behöver för att leva det liv som jag vill ha. Sen tycker hon att jag låter hånfull mot mig själv.

Hon säger och tycker massor. Jag säger och tycker massor. Och ibland säger det ”plopp” när en insikt dalar ner och landar som en stor vacker regndroppe i ett svart innanhav.

När jag kommer ut från timmen i rummet på Upplandsgatan går jag runt Odenplan åtta varv. Som om jag försöker sluta nån sorts resonemangscirkel som jag inte får grepp om.

Jag har så många cirklar som inte går ihop.

Och jag längtar efter lugn som en uttorkad kamel i Saharaöknen.

Men allt jag ser är sand, sand, sand.

Jag måste sova.

Jag måste bara sova.

I hundra år.

Jag väntar här så länge

Kroppen och läkaren säger att jag är utmattad. Jaget fattar inte ett skit och skallen snurrar som om jag skulle behöva en utdrivning av Max Von Sydow. Hjärtat slår som en ursinnig hammare på speed och jag är ständigt beredd på det allra värsta. Beredd på att springa, jagas, kuta, fly, dra, sjappa. Jag får inte ihop det någonstans. Inte på bredden, inte på längden, inte på djupet, inte på höjden, inte bakåt och absolut inte framåt.

Ögonen letar utvägar både inåt och utåt, de stirrar i mörkret, stirrar på ingenting, försöker se något vilsamt i tomheten men allt flimrar fragmenterat.

Går. Inte. Att. Se. Klart. Myrornas krig och pixlar. Konturer som flyter. Och så hjärtat som bultar och skriker att tiden går. ”Du hinner inte.”

Så jag promenerar och promenerar genom suddigheten. Går Årstaviken runt runt i cirklar. Snart ser det ut som i nån sorts komisk serie där figuren gått så länge i samma spår att det blivit en grop. Bara en kalufs sticker upp. Jag är en tecknad figur. En Professor Balthazar, fast utan idéer, utan färger, utan lösningar, utan lust, utan kreativitet, utan själ.

Jag går och jag går, backe ner, backe upp. Och så plötsligt kommer en klar bild i mitt huvud. Den bryter sig loss från den pixlade tillvaron för att berätta något för mig.

Så här berättar den:

Jag står i ett vitt rum. Ett ganska litet rum. Det är tomt och tyst. I ögonvrån ser jag en litet färgglatt bubbelmoln med svans som långsamt försvinner runt ett hörn i rummet. Jag kastar mig fram, försöker greppa den lilla svansen innan den hunnit iväg. Men så – mitt i steget, mitt i rörelsen – inser jag att jag gör helt fel. Det är inte så här det ska gå till att fånga tillbaka bubblet. Lusten och kreativiteten är inte några lättlurade eller lättfångade tillstånd. Allt är på deras villkor, de jävlarna.

Så. Helt fel metod.

Inte jaga. Istället: Vänta.

Så det står klart för mig att det är slutjagat nu om det ska bli nåt livslustande av här framöver. Nej. Jag ska stå här och vänta på att bubblan söker upp mig. Den kommer när den kommer.

Eller. Den kommer när jag gjort en plats för den.

Och eftersom det tagit ganska lång tid att bit för bit krympa utrymmet och strypa syretillförseln gissar jag att det tar lite längre än en vecka att bryta upp, släpa ut skit, göra rent, städa ur och sen – efter en stor utandning – bara andas tillbaka bubblan.

Så föreställer jag mig det, så visualiserar jag för att stå ut just nu. Stå ut med snurret och tomheten. Vem fan är jag ens?

Kanske har jag aldrig längtat till något så mycket som till den dagen när det sker. Fram tills dess går mycket energi åt till att försöka att inte hyperventilera (för det leder, har jag märkt, till känselbortfall i hela ansiktet = oskönt.)

Det är svårt att stå stilla för någon som varit i ständig rörelse. Men ”svårt” är ingen ursäkt. Vad är allting utan livslust? Vad är jag utan viljan att skapa? Inte ett skit.

Visst låter det dramatiskt, men på många sätt handlar det om liv och död. Inte bokstavlig död, men en mental asfalt som täcker allt med sin gråa tyngd.

För att få leva som jag vill kan jag stå still i en evighet.

Och den som tappat bort en livs levande bubbla har inget val.

Så jag väntar här så länge.