Plötsligt blir det magiskt

Nej, det är inte all dark för plötsligt blir det magiskt. Stilla inuti för en stund. Utanför är luften ljummen, fåglarna kvittrar i trädgården och om jag blundar låter det som en regnskog. Träden gör andra ljud när de har fått sina löv. Stearinljuset fladdrar. Lågan böjer sig fram och tillbaka för brisen och sen blir det tyst en stund.

Tyst och mörkt.

Precis det som jag saknat så länge – tystnaden och mörkret.

Jag klamrar mig fast vid stunden och hoppas att den inte ska ta slut.

Men det gör den.

Och allt börjar om.

Kvar är tacksamheten.

Alltid något.

Ändå.

Jag är min egen raka motsats

Vaknar numera utan att vakna. Så in i döden trött. Så trött att jag drömmer att jag är trött medan jag sover. Som om hela jag skulle vilja dubbelsova, trippelsova, kvadruppelsova. Flera sömnar på varandra skulle jag vilja ha.

Sömnlager, som prinsessan på ärten. Som Törnrosa.

Men jag är så långt ifrån prinsessa det går att komma. Finns inget gulligt eller vänt över mig, inget glittrigt, inget rosa. Jag är den elaka drottningen som härskar över livets baksida. Jag är min egen raka motsats – energilös, viljelös, orkeslös, ledsen, arg, besviken, frustrerad, förvirrad, rädd och pyttepytteliten. Helt utan skal, mottaglig för allt, måste ducka hela tiden annars blir det ett rent helvete inuti. Jag har bra dagar, bra stunder, men det är långt ifrån det jag normalt sett skulle kalla för ett liv.

Oron sliter mig i stycken – hur ska det bli nu? Nu när jag inte finns mer, hur ska det bli då?

Min KBT-terapeut säger att jag visst finns. Jag vill inte påstå att hon är en lögnare, men vi kan säga att jag fortfarande väntar på nåt sorts bevis för att hon har rätt.

Hon säger så här: ”Det du upplever är att andra sidor och dimensioner av dig själv blir synliga. Men det är fortfarande du.”

Hon säger att jag har svårt att acceptera min egen svaghet eftersom jag varit stark så länge för så många. Hon säger att vi ska jobba på att jag ska få vara arg utan att bli tillbakatryckt och förminskad. Hon säger att jag måste börja tänka mer på vad som är viktigt för mig, på vad jag behöver för att leva det liv som jag vill ha. Sen tycker hon att jag låter hånfull mot mig själv.

Hon säger och tycker massor. Jag säger och tycker massor. Och ibland säger det ”plopp” när en insikt dalar ner och landar som en stor vacker regndroppe i ett svart innanhav.

När jag kommer ut från timmen i rummet på Upplandsgatan går jag runt Odenplan åtta varv. Som om jag försöker sluta nån sorts resonemangscirkel som jag inte får grepp om.

Jag har så många cirklar som inte går ihop.

Och jag längtar efter lugn som en uttorkad kamel i Saharaöknen.

Men allt jag ser är sand, sand, sand.

Jag måste sova.

Jag måste bara sova.

I hundra år.

Jag väntar här så länge

Kroppen och läkaren säger att jag är utmattad. Jaget fattar inte ett skit och skallen snurrar som om jag skulle behöva en utdrivning av Max Von Sydow. Hjärtat slår som en ursinnig hammare på speed och jag är ständigt beredd på det allra värsta. Beredd på att springa, jagas, kuta, fly, dra, sjappa. Jag får inte ihop det någonstans. Inte på bredden, inte på längden, inte på djupet, inte på höjden, inte bakåt och absolut inte framåt.

Ögonen letar utvägar både inåt och utåt, de stirrar i mörkret, stirrar på ingenting, försöker se något vilsamt i tomheten men allt flimrar fragmenterat.

Går. Inte. Att. Se. Klart. Myrornas krig och pixlar. Konturer som flyter. Och så hjärtat som bultar och skriker att tiden går. ”Du hinner inte.”

Så jag promenerar och promenerar genom suddigheten. Går Årstaviken runt runt i cirklar. Snart ser det ut som i nån sorts komisk serie där figuren gått så länge i samma spår att det blivit en grop. Bara en kalufs sticker upp. Jag är en tecknad figur. En Professor Balthazar, fast utan idéer, utan färger, utan lösningar, utan lust, utan kreativitet, utan själ.

Jag går och jag går, backe ner, backe upp. Och så plötsligt kommer en klar bild i mitt huvud. Den bryter sig loss från den pixlade tillvaron för att berätta något för mig.

Så här berättar den:

Jag står i ett vitt rum. Ett ganska litet rum. Det är tomt och tyst. I ögonvrån ser jag en litet färgglatt bubbelmoln med svans som långsamt försvinner runt ett hörn i rummet. Jag kastar mig fram, försöker greppa den lilla svansen innan den hunnit iväg. Men så – mitt i steget, mitt i rörelsen – inser jag att jag gör helt fel. Det är inte så här det ska gå till att fånga tillbaka bubblet. Lusten och kreativiteten är inte några lättlurade eller lättfångade tillstånd. Allt är på deras villkor, de jävlarna.

Så. Helt fel metod.

Inte jaga. Istället: Vänta.

Så det står klart för mig att det är slutjagat nu om det ska bli nåt livslustande av här framöver. Nej. Jag ska stå här och vänta på att bubblan söker upp mig. Den kommer när den kommer.

Eller. Den kommer när jag gjort en plats för den.

Och eftersom det tagit ganska lång tid att bit för bit krympa utrymmet och strypa syretillförseln gissar jag att det tar lite längre än en vecka att bryta upp, släpa ut skit, göra rent, städa ur och sen – efter en stor utandning – bara andas tillbaka bubblan.

Så föreställer jag mig det, så visualiserar jag för att stå ut just nu. Stå ut med snurret och tomheten. Vem fan är jag ens?

Kanske har jag aldrig längtat till något så mycket som till den dagen när det sker. Fram tills dess går mycket energi åt till att försöka att inte hyperventilera (för det leder, har jag märkt, till känselbortfall i hela ansiktet = oskönt.)

Det är svårt att stå stilla för någon som varit i ständig rörelse. Men ”svårt” är ingen ursäkt. Vad är allting utan livslust? Vad är jag utan viljan att skapa? Inte ett skit.

Visst låter det dramatiskt, men på många sätt handlar det om liv och död. Inte bokstavlig död, men en mental asfalt som täcker allt med sin gråa tyngd.

För att få leva som jag vill kan jag stå still i en evighet.

Och den som tappat bort en livs levande bubbla har inget val.

Så jag väntar här så länge.

Filten

Jag visste det. Redan när vi fick den av mammas vän i present när han föddes för över fjorton år sen visste jag det. En liten barnfilt, ett lapptäcke i blått och rött, med blommor och mönster. Mjuk som bebishud, gjord med kärlek och omtanke för att värma en liten ny kropp i världen. En liten kropp som kommit ut ur min kropp.

Jag visste det när jag tog emot den. Att den skulle bli svår med tiden. Att han skulle ligga under den och på den och växa och växa och växa. Att jag inte skulle kunna hänga med och förstå, att han hela tiden skulle ligga steget för mig – aldrig tvärtom.

Som nybliven förälder var jag paralyserad de första tre månaderna. Inte direkt en rädsla för att vara dålig eller otillräcklig eller inkompetent, inte så. Jag bara tyckte att det var obehagligt. Det hände att jag glömde bort att han fanns och blev nervös och irriterad när jag kom på det. Det var så mycket med honom som jag inte fattade. Tänk om han tappar en arm när jag klär på honom? Tänk om jag inte tycker om att vara förälder? Han verkar så klok där han ligger och sprattlar, han kan saker som jag tappat bort – kommer jag någonsin bli lika klok som han? Vem är jag nu? Vem tror han att jag ska vara?

Innan jag födde honom tänkte jag att föräldrar är av en annan sort än vi andra. Alla som har barn förvandlas till någon annat över en natt. En stabilitet skulle infinna sig. Naiviteten visste inga gränser. Jag trodde att han skulle innebära ett streck, en markering, ett slut och en början.

I själva verket innebar han en fortsättning.

Det blev inget avbrott och allting fortsatte. Jag fortsatte. Han visste ingenting annat så han fortsatte han också.

Jag rensar på loftet på torpet. Huset vi köpte när han var fyra år och som blev mitt när hans pappa och jag separerade vintern när han skulle fylla sju. Jag skulle plocka undan lite, för nu när han är fjorton behöver han inte pekböcker, målarböcker, lego, dinosaurier, smurfar.

Och han behöver inte filten längre heller. Jag hittar den i en kasse med lakan och dukar, värdigt vikt.

Jag stryker handen över mönstret och försöker förstå att tiden passerat. Han behöver den inte nu, men det gör jag. Jag drar tummen och pekfingret längs kanten, tittar på den perfekta sömmen, den omsorgsfullt vikta kanten, de små kvadraterna som formar den stora.

De små delarna som skapar den stora oöverskådliga helheten. Cellerna som bildar kroppen. De enstaka stegen som gör den långa stigen.

Dagarna som blir ett liv. Åren som blir ett sekel. Alla sekel som blir en historia.

Stjärnorna som gör en natthimmel i all evinnerlig tid.

Och under den himlen sitter jag. I mörkret. Med en filt i handen och ett tryck över bröstet och saknar alla hans åldrar.

Sen går allting vidare.

Det fortsätter.

Det fortsätter härifrån.

Med ryggen mot hörnet

Jag står i ett hörn. Allt är tyst, förutom en klocka som tickar i takt med tiden. Den bryter tystnaden en gång per sekund och lägger allting bakom sig. Medan jag står i hörnet.

Varför står jag är? Helt orörlig och oförmögen. Stel som en pinne, trots att jag inte är särskilt rädd.

Sen kommer röster som studsar mellan väggarna. En omöjlighet att höra vad de säger, aldrig hela meningar, bara korta stycken av ord eller fraser. Alla pratar i munnen på varandra, allting ofullständigt och omöjligt att tolka. Fragment. Som en Picasso. Uppbruten, ologisk och frustrerande.

Som en visuell omöjlighet i mental form.

Klockan tickar bakom rösterna. Allt ska samsas på den lilla ytan framför mig. Det är trångt och syrefattigt i rummet som nu också tappar sitt ljus. Ett dunkel sänker sig och solen slutar lysa in genom det lilla fönstret. Vem stängde fönstret? Var inte det öppet nyss?

Jag blundar i hörnet. Jag sjunker i hörnet. Armarna tunga som vattenfyllda hinkar, kraftlösa. Oanvändbara. Jag kan inte längre känna mitt ansikte och vet inte om det fortfarande är där.

Ett hjärta slår någonstans men jag är osäker på om det är mitt. Tankar rusar och jag vet att det är i mitt huvud för jag känner igen dem. Alla tankarna har jag haft förut.

Jag är ett huvud utan kropp och ansikte. Jag kanske är ett hjärta.

Nu hör jag vinden utanför fönstret.

Jag ber. Kom och blås bort.

Men jag blir kvar i hörnet.

Hårdkokt eller löskokt?

Det är morgon och vi äter frukost tillsammans. Han brer sina rykande varma mackor som precis ploppat upp från brödrosten. Jag väntar fortfarande på att mina ska svalna så att smöret inte smälter. En dag som inleds med en smält-smör-incident kan sluta precis hur illa som helst. Det handlar om tajming, som allt annat.

Tajming, tålamod och livskvalitet.

Vi börjar prata ägg. Det har vi gjort tusentals gånger, det är ett ständigt återkommande ämne mellan oss. Ägget som metafor för livet. (Det är till viss del inte ens en metafor eftersom det är början på det. Livet alltså. Eller i alla fall början på hönan. Eller inte? Fan vet.)

Han strävar efter det perfekta ägget. Söker den optimala kokprocessen, den exakta punkt då det ska plockas ur kastrullen för att tillfredsställa alla behov som ett ägg möjligtvis kan tillfredsställa – lagom löst, rinnigt utan att kladda, en fulländad balans mellan vita och gula och skal. Det ska platsa på en macka men absolut inte bli för hårt. Jag har aldrig ens själv helt begripit vad som är the perfect egg, men jag ser i hans ögon när det inträffat. Jag ser det på axlarna som sjunker ner ungefär en tusendels sekund efter det att ögonen slutits när först tuggan når smaklökarna. Jag ser det i hela hans skepnad. Det provocerar och gör mig glad på samma gång. Ett ägg – va fan! Men tänk att kunna njuta så oavkortat av något så enkelt. Hur gör man det?

Min utgångspunkt är en annan och min inställning den totalt motsatta: det finns inte ett perfekt ägg. Det finns bara en förmåga att anpassa sig och själv GÖRA ägget perfekt när man väl fått det. Jag anpassar mig efter det jag råkar få när det kommer ut ur kastrullen. Trasigt, löst, hårt, grönt, rått: det spelar ingen roll hur status är – jag käkar allt. Men det påverkar HUR jag vill äta det. Det är hårdkokt – kaviar funkar, jag väljer kaviar. Det är löst – kaviar skulle göra det oätligt, jag väljer salt. Det är grönt – jag blundar när jag käkar för att slippa se. Det är trasigt – ”jaha, idag blev det bara half an egg tydligen…”

Två sätt att äta ägg på, två sätt att leva? Jag vet inte. Två olika sätt att förhålla sig är det i alla fall.

Jag vet inte vad ett perfekt ägg är för jag har aldrig sökt det. Tror inte ens jag tänkt tanken förrän han kom in i mitt liv. I min värld, som inte är hans alla gånger, serveras det olika saker och det går inte att påverka. Det enda som är påverkbart är hur jag tar det.

Han tar makten på sitt sätt och jag på mitt.

Han blir lycklig av sitt perfekta ägg, han har knäckt en kod, han har uppnått det han strävat efter. Jag bli lycklig av att kunna forma det jag får genom att lägga till något som passar ihop med den situation som uppstått.

Vad blir sensmoralen?

Ingen skulle jag tro. För jag har inte tänkt klart på det här.

Under tiden käkar jag mina ägg och han sina. Ibland äter vi dem ihop, rätt ofta utan varandra eftersom vi äter alltför många frukostar på skilda håll. Ibland faller hans axlar ner, ibland inte. Ibland tar jag kaviar, ibland inte.

Men en sak har vi gemensamt. Ingen av oss har än så länge käkat dem med skalet på. Ingen av oss gillar skal.

Där är vi väldigt lika.

De små grejerna som gör att man överlever de stora

Nej. Det är för omöjligt att förstå världen nu. Varje gång jag försöker känns alltihop som på skoj för det går inte att ta det på allvar riktigt. Som att någon jättekraft driver med oss – och vi inte har något annat val än att gå på det.

Ju orimligare allt känns, desto större försvar bygger jag upp. En mental rustning av små njutbara detaljer att ramla tillbaka i, som en värld av bomull.

Rostat bröd med honung, svart hett kaffe. (Vitt bröd, vår surdegsamtids största skam? Att älska något så pass näringsfattigt och uselt är provocerande illa. Jag skulle kunna gifta mig med ett rostat bröd om jag fortfarande trodde på äktenskapet som koncept. Och det måste vara fler än jag för det finns alltid massa varianter att välja på i affären.)

Få till en riktigt bra skruv i håret på kvällen samma dag som jag tvättat det. (Viktigt att det har gått ett antal timmar efter tvätt – men inte för många. Det finns en brytpunkt som är lätt att missa om man är ouppmärksam.)

Att komma hem till min extremt platta dunkudde när jag sovit borta några dagar. (Den är så platt att det är obegripligt att någon sålt den som ”kudde” egentligen. Omöjligt att få tag på pizza-kuddar nuförtiden. Alla verkar vilja sova på hårt uppblåsta badbollar med nacken som ett L.)

Vind i lövträd. (Ett ljud som lätt tas för givet men som, om man tänker efter, bara kan höras under begränsad tid under ett liv på den här breddgraden. Typiskt fall av ett ljud som själen saknar och som ögonen börjar gråta av när det återkommer vid försommarens första blåsiga natt.)

Barnskratt. (Något man uppskattar hett eftersom det nästan alltid övergår i gräl eller tvärgråt bara sekunder senare – underbart är kort.)

Att somna i M’s famn i soffan framför vad som helst på teven. (Förutom pizzakudde är detta det näst plattaste man kan tänka sig. Dessutom varmt och stabilt. Oftast vill jag inte vakna alls, men det brukar vara svårt att genomföra. Jag är tydligen också ganska tung när jag väl somnat.)

Öppna balkongdörrar på natten. (Ett par nätter i vinter var jag tvungen att ha stängt pga snö på parketten. Jag sov dåligt. Min största vuxendröm är att ha ett sovrum med balkong. Då ska jag sova med huvudet ute och kroppen inomhus.)

Doften av tändstickor. (Jag lägger ner lika mycket pengar på tändstickor och ljus per år som på min bil. Inte riktigt kanske, men ungefär.)

Att läsa de sista sidorna i en bok. (Här finns en hatkärlek. Men känslan av melankoli, ett farväl, ett slutförande… så bitterljuv. Varje sånt tillfälle kräver sin omgivning. Lite som en andakt. Inget man slarvar över precis. Det skulle vara alldeles ovärdigt.)

Sätta ett frö. (Det är sällan det kommer upp nåt vettigt tyvärr. Men känslan av att det SKULLE kunna. Känslan av att jag ännu inte fått något bekräftat. Känslan av förväntan som ännu inte pulvriserats. Lika stark varje gång. Resultatet också. Hittills. Men nästa gång… kanske!)

Det är småsaker, jag vet.

Men det är de små sakerna som gör att man överlever de stora.

Kvinnan som kunde prata i kollektivtrafiken

Vi spränger säkert nån liten gräns varje dag. Liten eller stor. Det måste gå till så, utan att vi märker det. Annars hade vi fortfarande legat på rygg i nån spjälsäng och hojtat oss hesa.

Men de flesta i 45-årsåldern har tagit sig vidare. Genom rebelliska barfotahopp i iskalla vattenpölar, straight through tonår dränkta i Clearsil och Date-parfym, via romantik, äkta kärlek, krossade drömmar (eller i alla fall lite omläggningar i ursprungsplanen), existensiella uppgörelser och livskris, samboskap, äktenskap, galenskap och cape diem.

Små förflyttningar. Centimetrar som blir mil. Snart halvvägs till månen.

Till molnen. På väg mot den evinnerliga evigheten.

Så står man där. Mitt i den tjocka samlingen kött på kött som kallas kollektivtrafik. Mellan alla förstelnade, distanserade, gravallvarliga ansikten med tillhörande kroppar tränger sig ett slagskepp in. ”Ursäkta. Ursäkta. Ursäkta.” Mamman är ung, kanske 25. Sådär skamsen som man är när man inte ännu har hajat att man är en av dem som säkrat civilisationens återväxt på jorden och inte behöver ursäkta sig för en enda jävel.

Ingen flyttar på sig egentligen, hon forcerar barnvagnen på plats i ren desperation. Som så många kvinnor gjort före henne.

Jag kliver åt sidan och får den lilla ungen i knähöjd, precis nedanför mig. Han ser på sin mamma, hans mamma ser på honom. De ler. Han kastar huvudet åt sidan och tittar på mig. Jag tittar på honom. Vi ser på varandra så där länge som skulle varit helt onormalt om vi båda hade varit vuxna. Men nu verkar han vara mindre än ett år, och jag börjar sakta förstå att jag aldrig kommer att bli äldre än 12 ändå.

Så vi glor ett tag.

Hej barn. Hej barndom. Hej år som går.

Jag tittar på honom och ser 14 år och tänker ”NEJ! Det är för sent. Det är borta. Jag är borta, han är borta.”

Det är då som det kommer, helt utan förvarning. ”Jag har också en sån där, fast han fyller 14 om ett par veckor.”

Sa jag just det där? Gränsen för lite halvskum och desperat medelålders kvinna i kollektivtrafik sprängdes i ett mycket obevakat ögonblick. Var jag ens där? Jag är osäker.

Mamman ler och säger något artigt om att det är väl så det blir. Och att hon förstår att det måste kännas lite overkligt.

You bet, du unga mamma på röda linjen åtta minuter över nio en januaridag 2017.

You bet it’s overkligt.

Och det mest sci-fi-artade av allt är att ännu en gräns har överskridits. Nu har jag gjort det. Nu är jag där. Nu är jag en sån. En småprata-om-sina-barn-i-kollektivtrafikskvinna.

Snart kan jag röra vid fullmånen.

Tack o hej, leverpastej

Imorgon har äntligen timmarna runnit ut för ett år som knappast kommer att bli särdeles sörjt. Det är som om att hela året haft en ödesmättad sorgkant, en melankolisk ton som vibrerat dygnet runt. En ton som aldrig tystnade, hur djupt vi än sov eller hur högt vi än skrek.

Alla giganter som lämnade, alla små som knappt ens fick börja leva. Alla liv som ödelades, all bottenlös sorg och frustration och panik. Orättvisor och lögner. De som har massor får mer och mer, de som inte har något alls får ännu mindre. Och jorden som skälver under våra fötter. Korallrev som dör och isar som smälter medan vi äter pulled kött och flyger till New York.

Skulden. Den kan vi gott bära. Det är inte mer än rätt att vår privilegierade värld kantas av ett ständigt dåligt samvete med tanke på allt vi får åtnjuta – inte minst trygghet och frihet (som knappast bör tas för given någonsin…).

På micronivå har 2016 präglats av ryggont, trötthet och lite mer än nödvändigt av något jag hatar att vara: uttråkad. Veckor som känts som en strid ström av kolasås, nätter av konstant och brinnande smärta, samma sak har avlösts av samma sak och jag har ibland vaknat med ett ryck. Kallsvettig i mörkret. Och det känns som att något inuti har gått förlorat. Något som en gång fungerade har slutat fungera. I perioder har varje dag känts som ett konstant lopp där någon hela tiden flyttar fram målsnöret så fort det kommer inom synhåll. Blytunga ben, mjölksyra, brännande tårar, brännande andetag. (Inte för att jag vet ett skit om hur det är att springa, men ändå. Tänker på gympan i 9:an, det duger nog fint som mental bild.)

Håller jag på att förtvina mentalt? Och orden har försvunnit. Ett par hundra varje vecka, det går i en rasande fart. Lusten att skriva, den rann bort i takt med att varje dag flöt ihop med den innan och den efter. Hela tiden dödstrött, hela tiden utan ork att ta mig för saker, utan sikte. Man kan säga att jag la ner delar av mig själv, lagt saker och ting på is, på hyllan. Inte permanent, men det kommer kosta på att lyckas få bitarna på plats igen.

2017 ska delarna tillbaka, har jag tänkt mig. Jag har redan börjat lite i smyg.

Detta kolasås-år. Rinn iväg, rinn bort. Fall över kanten, tack.

Du kommer vara saknad av ingen.

… och nu är det för sent att ångra sig…

Jag försöker verkligen. Eller… jag tycker i alla fall att jag gör det. Men ibland tror jag att meditation och mindfulness är mer skadlig än nyttig för såna som oss – vi som föddes utan tålamod. Vi som kom till världen mitt i ett ihärdigt skrik för att vi tyckte att tiden i livmodern var det långtråkigaste vi någonsin upplevt. Att bara ligga där inne och höra världen pågå utanför. Jag måste ha varit konstant panisk av otillfredsställd nyfikenhet där inne. Jag minns inte. Förmodligen för att det var så till den milda grad traumatiskt att jag förträngt alltihop.

Men jag är verkligen öppen och välvilligt inställd. Ger processen nya chanser. Gång på gång. Det går i cykler: försöker, misslyckas, blir förbannad, släpper allt och hävdar det motsatta, hittar nån ny vinkel – försöker, misslyckas, blir förbannad… och så vidare.  Någon gång innan jag dör måste det ju funka (om inte annat så måste ju själva döden åtminstone innebära nån sorts total avslappning?).

Men jag lever, än så länge.

Så jag försöker det där med att andas djupt tio gånger för att få ner stressnivån (ibland behöver jag det och jag har läst att det frigörs goda krafter om man gör så). Sluter ögonen och blir rastlös precis när jag andats ut för tredje gången och börjar räkna (på fingrarna eftersom jag ej haft tålamod att lära mig huvudräkning) – ”Hur många är det kvar nu?”.

Bara för att man har sopigt tålamod behöver man inte ge upp i tid och otid. Det handlar om att hitta sin grej, resonerar jag. Hitta flow:et. Men det blir ofta på eller av, har jag märkt. Har alltid haft svårt att förhålla mig till det där mittemellanläget. Att ta ”EN öl” är i princip lika orimligt som att meningen ”Det är en dag imorgon också.” någonsin skulle passera mina läppar.

Spotify har en skön lista med Guided Meditation. En brittisk man pratar med lugn och sövande röst, jag ligger i sängen och följer med – genom hela kroppen: tår, skinkor, mage – andas och slappnar av och tänker att det HÄR ska bli mitt nya avslappnade jag. Harmoni och valsång. ”Focus on your breathing – in, out. In and out.” Och så vidare. Så där håller det på.

Jag tänker att jag verkligen hittat min grej för jag gillar ju brittiska. Först blir jag lite lyrisk och full i skratt av förtjusning – nu kommer vändpunkten, det här ska bli min rutin. Sen somnar jag nästan direkt, fast den brittiske mannen sa att man INTE skulle – ”Try not to fall asleep.”. Fan. Förlåt asså. Så usel på att leverera.

Och på jobbet hamnar jag i situationer (möten, nätverksträffar eller olika sorts ”tillfällen”) där man ”checkar in”, det vill säga – känner in situationen, blir närvarande och andas en sväng. Tillsammans. I grupp. Jag har ju svårt för saker i grupp. När en individ står framför massa andra och vill alla dessa ska göra samma sak börjar något inuti mig genast spjärna emot, på ren rutin. Jag börjar leta efter nödutgång och blir paniskt obekväm. Det finns säkert massa analyser att göra här, men jag skiter faktiskt i orsaken. Rent av tänker jag se reaktionen som ett sundhetstecken?

Så händer det att alla plötsligt sitter där, på varsin stol. Andas ihop, som en enda stor lunga. Och BLUNDAR! Blunda i grupp! Det GÅR ju nästan inte att ta in det obehaget utan att kollapsa omgående. Det är i sådana obevakade ögonblick som hjärntvätt sker.

”Andas in, andas ut. Stäng ute rummet. Känn stolen under låren, fotsulorna mot underlaget. Känn hur armarna hänger längs med sidorna.” Alltså. Här GÅR det ju inte att INTE titta. Bara lite grann med ena ögat. Bara för att se om de andra verkligen går på den här grejen. Och det visar sig att alla gör det. Jag svettas och utkämpar en blodig inre strid för att inte lägga upp en bild på Instagram.

Egentligen är jag förmodligen bara avundsjuk. Jag känner mig inkompetent och exkluderad. Och efter år av försök att komma in i lugnet, dela den gemensamma lungan med alla andra som andas tillsammans så börjar jag sakta men säkert inse mina begränsningar. Istället för att hela tiden försöka ta mig in har jag bestämt mig för att göra det hemtrevligt här utanför. Göra det möjligt att stå ut i den medfödda rastlöshetens disharmoni.

Tidigare i höstas bestämde jag mig därför för att göra något användbart och vettigt här ute så länge (i väntan på det inre lugnet och den plötsliga personlighetsförändringen, menar jag.) Något som lirar med den här eviga energin som susar mellan öronen. Något som är motsatsen till harmoni. Något som skrämmer skiten ur mig och får hjärtat att slå hårt.

Så jag anmälde mig till en helgkurs i stand up. Jag är livrädd. Panikslagen. Men nu är det för sent att ånga sig.

Jag tänkte att jag kanske kunde prata lite om det här med mindfulness. Och meditation.

Och hur svårt det är att förhålla sig till det när man föddes utan tålamod.