It all comes back to me

Förträngningsmekanismen som homo sapiens sapiens utrustats med är osannolikt praktiskt när den fungerar som den ska. Och det gör den när det gäller baksmälla, julhandel, ”efter-räkningarna-kommer-jag-ha-lite-pengar-över-så-att-jag-kan-lägga-undan-till -något-kul”-feelingen. Den funkar hyfsat ocksp när man tror att det är en bra idé att boka tvättstugan sent på kvällen samt när man på fullaste allvar ställer sig frågan ’”storhandla ensam, hur jobbigt kan det va?”.

Sen finns det också packa till torpet. Hur jobbigt kan DET vara? Amen shit vad jobbigt det kan vara.

Först alla saker man MÅSTE ha med sig, annars dör man. Sen alla saker man VILL ha med sig annars lider man. Sen de saker som man vill bli av med här hemma som man måste knöka in under framsätet. Sen ömtåliga saker. Matsaker. Varma, kalla, svala, vindtäta, trasiga, hela, snygga, fula, redan skitiga, nytvättade kläder. Till fyra pers. Blöjor, leksaker, handdukar, lakan. Skokärm till rådjuren (pappa säger att det funkar, jag testar allt). Frön. Plantor. Krukor, spel, sockor, alvedon, nässpray, skit från IKEA, skor, stövlar, täckjackor, overaller och lite kryddor. Tvål, kaffefilter, dricksvatten. Vin. Små burkar med salt, socker, idealmjöl. Konserver och pasta. Och en liten lampskärm från Marimekko. Och ett kök. Och hundra gamla dukar.

Men min förträngningsmekanism måste fungera oerhört fläckfritt för jag minns inte att det var så här skitdrygt att packa. Men det är värt varenda minut. Tror jag.

3 reaktioner på ”It all comes back to me

  1. He he, gärna det. Den här ovan är endas en bråkdel. Men som sagt, en stor sol över Vingåker i helgen på smhi.se. Så det är värt det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *