Det strävsamma paret

Bröderna Gunnarsson har utvecklats till ett radarpar. Julian tar lika väl hand om sin bror som vilken vuxen som helst. Han förstår sin lillebror bättre än någon annan gör, såväl psykologiskt som språkligt. Och det går upp och det går ner.

Som gammal storasyster känner man igen mekanismerna.
– Rufus, du ska sitta här. Nej, sitt still. Om du sitter här så är du min bebis som inte vill äta. Men då säger jag åt dig att du måste äta och då gör du det.
– Mmmm, säger Rufus glatt och lämnar omgående platsen.
– Nej, du ska sitta här. Kom Rufus!
– NEEEEEJ! (han är väldigt ofta väldigt arg vår käre Rufus)

Smock. Tystnad. Gallsrik. (En ordning alla föräldrar känner till)
– Ahhhh! Rufus slog mig!

Torka tårar. Ställa till rätta. Förklara. Prata med en vägg på 2,5 år. (Väggen har upplysningsvis redan påbörjat ett nytt projekt. Kanske på väg att klämma ut nästan hela majonästuben på sin middagstallrik. Kanske på väg att kasta alla hundra pennor i pennlådan över hela vardagsrummet för att de rullar så himla roligt. Kanske på väg att klättra upp på diskbänken och hämta största russinburken och börja äta sig ner mot botten. Möjligen kan han också ha låst upp ytterdörren och står i trapphuset och hojtar €Heeeej dååååå!€ iklädd endast t-tröja och bar underkropp)

Man försöker in i det längsta att inte rycka in i dessa inbördeskrig. Ibland går det bra. Ibland får man ta fram kompresser.

Sen finns det andra små fantastiska situationer som väger upp allt annat. Att höra två små bubbelskratt i deras gemensamma säng när klockan är sent och det egentligen ska vara tyst. Att sedan gå in tjugo minuter senare och hitta två små bröder, tätt ihop, huvud mot huvud, snusande. Trygga. Tillsammans.

Då är det lätt att digga det här livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *