Ser ni gryningen där borta?

Jag har ju beklagat mig en del på sista tiden. Så jag tycker det är på sin plats med ett inlägg i positiv anda. Trots neurotiska sammanbrott dagligen så tänds faktiskt ljusen i tunneln, ett efter ett.

Vi slipper snart blöjor. Rufus är på god väg att bli torr. Såklart händer det olyckor men det är väldigt sällan. En era går mot sitt slut och jag kommer inte sakna den ett dugg.

Han börjar leka själv oftare och oftare. På landet förra helgen vaknade jag först 7.30 av en klapp på kinden. €Min mamma€. Nästa gång jag vaknade var klockan 8.30 och Rufus satt och bläddrade i en pixiebok (vad som hände däremellan vill jag säkert inte veta, men det var i alla fall en tyst aktivitet€¦). Han leker ofta med sin docka, Meja (döpt efter en dagispolares lillasyster). Bäddar, matar, kramar.

Julian börjar skolan till hösten. Gulp. Han är stor bara i största allmänhet. Han börjar läsa böcker själv om kvällarna. Är visserligen som en liten tonåring ofta, men lika ofta vill han bara kramas.

Och snart är det sommarlov för oss alla (utom David som ska skriva avhandling). Inga tider att passa, lagom diffusa gränser, inga förbud (ha ha ha, eller hur?!), inga snabbköttbullar, ingen mamma med magont och gråten i halsen. Bara glada äppelkindade barn och harmoniska smålulliga föräldrar.

Så tunneln är inte nattsvart. Det liknar mer en gryning. Påminn mig inte gärna om att det när som helst kan slå om till skymning igen.

Så €“ fånga dagen. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *