Hej då

Igår tittade jag på minnesceremonin för Michael Jackson. Jag var så kär i honom att det faktiskt inte var klokt. Jag var bara 10 när Thriller kom och han blev min tonårsgud. Jag har slitit ut två kassetter i mitt liv. Den ena var Fawlty Towers på heminspelad VHS som plötsligt en dag snäppte av på grund av slitage. Den andra var mitt TDK-kassettband med Thriller på båda sidorna. Kunde vartenda falsettskrik utantill, vartenda hack i vinylskivan.

Efter ceremonin slog jag över till MTV som körde tribute och jag bara satt och satt och såg video efter video spelas upp. Små bitar ur mitt tonårsliv som ploppade upp som smärtsamma stick.

Då plötsligt inser jag varför jag känner så otippat mycket inför hans död.

Det är ett litet barn som gått bort. Han blev aldrig mer än en liten liten pojke.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *