Pinsamhet – first level

Julian har börjat tycka att jag är pinsam. I alla fall lite då och då. Han informerar också lite finstilt om vad hans kompisars föräldrar gör, men inte borde. Lite som ett insidertips, gissar jag. Ganska sympatiskt egentligen. ”Ludde tycker att det är jättepinsamt när hans mamma sjunger”. Undertext – ”Sjunger du offentligt kommer jag adpotera mig frivilligt till en annan familj. Kanske redan imorgon”.

Själv är han inte pinsam. Faktiskt. Han har aldrig fått en att sitta pionröd på t-banan och stamma fram något ursäktande till den fetaste tanten i Storstockholm. Han har alltid viskat och varit så socialt kompetent så.

Nu kommer hans inte riktigt lika tillbakadragne motsats. Uppväxande som en röd raket med stödhjul. Farande genom Årsta, envisheten personifierad, argbollen med det breda leendet, killen med de himlande ögonen och ett ”Mäh, åhhhh… please!” på läpparna när man föreslår att man kanske ska hjälpa honom att hälla ur det nyöppnade mjölkpaketet (samma person som ställer den korkade frågan återfinns strax efteråt på knä under bordet, tack goda gudinna för hushållspapper…).

Han har inte en susning om vad pinsamhet är än. Ändå ligger han så otroligt nära den känslan så otroligt ofta. Som när han  pekar på en gubbe, iförd en oerhört märklig huvudbonad som inte låter sig beskrivas så lätt, på ICA och frågar:

– Varför har han tårtahatt?!

Det är skitsvårt att gömma sig med fullastad kundvagn bakom ett ställ med Bliwtvål.

Jag har en oerhört stark känsla av att detta bara är början på en tid i mitt liv, som jag säkert kommer att se tillbaka på med ett leende på läpparna, men som framöver kommer att framstå som det värsta tänkbara.

Utöver det måste jag komma ihåg att aldrig sjunga när Julian har kompisar här (yeah, right!).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *