Efter fyra dagar själv med barnen var jag rätt sliten igår morse när jag åkte till jobbet. Ta hand om feber, snor, vattkoppor, dålig sömn, konstant gnäll och konstant syskongräl (€Nu får ni inte ens vara i samma rum, inte ens på samma planet, bestämmer jag!€) med gråten i halsen och ångesten vilande i bröstet €“ det är vuxenpoäng i dess absolut renaste form.
Jag har blivit vuxen på mindre än en vecka. Intressant metamorfos. Men det var väl dags nu.
Jag tar små steg mot insikt varje dag. Vissa timmar tänker jag inte alls på honom. Försöker fokusera på möjligheterna nu. Håller i de lätta timmarnas tankar krampaktigt eftersom jag vet att minnet av dem kan vara bra att ha när hålen öppnar sig och jag faller och faller€¦ Handlöst.
Det svåraste och det första som måste göras €“ bryta vanan. Inte ringa. Inte berätta. Inte prata. Inte smsa (ibland hinner jag påbörja ett sms innan reflexen når hjärnan och jag minns att jag inte längre har honom). Inte tänka på oss.
Att bryta vanan ger ringar på vattnet i mitt inre. Det kanske dröjer innan de små vågorna når fram, allra längst där inne där minnena bor.
Men jag vet att det går.
Idag är en bra dag.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer