Ett nytt hem, tack

Den här lägenheten börjar kännas alltmer klaustrofobisk. Alla minnen trycker ihop den till något man egentligen bara vill söka sig långt bort ifrån, men som man tvingas återvända till hela tiden. Bollen av ångest som växt i bröstet varje gång jag varit på väg hem under den gångna hösten (och längre tid än så…) är nu dubbelt så stor och svartare än någonsin.

Har dock påbörjat en del små förändringar i min takt. Mina underkläder ligger inte längre i lådan bredvid hans. Fotona på kylen är nedtagna eftersom jag inte orkar se dem. Jag sover på soffan eller i barnens säng. I huvudet gör jag listor på allt jag ska kasta, rensa, bränna, förgöra.

Och snart får jag en fristad när jag får förmånen att flytta in till stan de dagar jag inte har barnen. Och efter helgerna säljer vi så fort det bara går.

Vissa saker i den här processen går för långsamt. Medan andra går på tok för fort…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *