I rymden kan ingen höra dig gråta

Vissa saker utgår när man är ensamstående. Och detta kommer i längden göra mig till en bättre människa, helt övertygad. Men låt oss kalla detta för en invänjningsfas.

Att gnälla utgår helt. Man går upp på morgonen, efter en natt med sporadisk sömn. Kollar in påsarna under ögonen, gör frulle, fixar, donar, klär på, diskuterar, tjatar – ja, allt som vanligt helt enkelt. När allt är på banan ”Mamma, jag har ont i örat…”. Av med kläderna, i med tempen. Feber. I med Alvedon och nässpray. Ringa dagis. Klockan går.

På med overaller, mössor, packa simväskan, frukter. Klä sig själv. Ner i källaren hämta vagnen. Ut i snöstormen. Streta mot skolan (tips till Stockholms stad; ploga trottoar?) med gallskrikande stackars feberbarn och en till som skriker ”Jag fryser” och ”Är vi aldrig framme?! konstant.

In på skolan, av med skor, på med skor. Pussa hej då. Ut igen. Pulsa tillbaka hem. Och hela tiden vill jag vara en trevlig och skrattande mor (fast det är jag inte, jag är inte en karaktär i en amerikansk skitserie).

Men så här är det nu. Och gnäll tar mig ingenstans. Bit ihop. Var vuxen. Var närvarande. För all tid med barnen är helig, nu när mitt liv tagit en ny vändning.

2 reaktioner på ”I rymden kan ingen höra dig gråta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *