Hemfärdens soundtrack

Jag rotar bland CD-fodralen och det är kallt som fan i bilen. 10 minus bergis. Så det dröjer inte länge förrän det inte längre är fysiskt möjligt att hålla ut. Det är då jag drar upp Ratata och det känns på nåt vis så rätt. Det är gammalt, det är nostalgiskt på ett distanserat sätt och det är 80-tal. Tiden före allt. Tiden då allt var underbart, oskyldigt och ungt. Dagarna då det värsta som kunde hända var att hårsprayen tog slut OCH Patrik var hemma från skolan precis när jag hade en good-hair-day OCH de snötvättade jeansen var rena. Samtidigt.

Slänger i skivan och höjer till skadlig nivå. Swosch. En doft av Marinella, Date och Wella Extra Strong sveper genom bilen. Mauro bara vältrar sig i sin egen olycka i låt efter låt och jag sätter varenda textrad (även de jag aldrig hört riktigt och istället hittat på egna).

Det är så omvälvande att jag är tvungen att ta gamla vägen, fast det är snorhalt, och köra av vid ett P för att gå ur bilen och hyperventilera en stund.

Den här musiken är orörd. Det finns inget som påminner om något smärtsamt. Den är min, även om den är dålig och jag lyssnar på €Om du var här€ tre gånger.

Nu ska jag bara leta upp Howard Jones, allt jag har med Depeche och hitta Bagen på You Tube så har jag min egen tidsmaskin vid behov.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *