Förträngningsmekanismer på högvarv

Oj, vad jag inte orkar tänka på att jag är på väg att genomgå en skitstor förändring. Jag har inte flyttat många gånger i mitt liv, men nu är det dags igen. Jag lyckas, med stor effektivitet, totalt förtränga att vi snart ska en mäklarfotograf med mäklarkamera (utrustad med funktionen €lägg till fem kvadrat på varje bild€ ) i lägenheten. Istället för att vara hemma och röja bland all skit så reser jag bort i helgen. Visningen orkar jag inte ens tänka på (den råkar vara på Davids helg€¦).
 
Jag börjar känna mig skrämmande hemma på Östermalm och vill inte alls lämna det här sköna ansvarslösa livet. Jag vill inte alls gå på visningar och bära kartonger. Jag vill absolut inte dammsuga blocket efter möbler eller boka flyttstädningsfirma. Jag vill absolut inte inse att det blir en omöjlighet att ha torp, bil och bostadsrätt när man är ensamstående. Jag skriker och håller för öronen så fort verkligheten kommer ikapp mig. Frågan är hur länge den här grejen funkar? Tror dessvärre att det bara är en tidsfråga innan jag måste ta tag i det här.
 
Och när jag kollar Hemnets budgivningar på tvåor i Årsta och ser att inte en enda jävla tvåa går för mindre än 1.7 mille börjar ett fysiskt illamående komma krypande. Kan man förfalska ett lånelöfte lite snyggt?
 
Det är ute med mig. Eller så löser sig allt.
 
Vilket av alternativen det blir får framtiden utvisa. Och då snackar vi en ganska snar framtid.
 

5 reaktioner på ”Förträngningsmekanismer på högvarv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *