Att ta hand om sig själv på olika sätt

Jag går i terapi. Så är det. Det är spännande och min terapeut rockar. Hon, en kvinna i sextioårsålder, lyckas plantera stora tankar i mitt trånga huvud.

Hon har fått mig att förstå att jag anpassat mig efter någon som begränsat min personlighet – för att bli sedd, för att överleva känslomässig torka, för att kanske kanske få någon sorts kärlek tillbaka. Men den kom aldrig. Att jag har rätt till mina känslor och att det inte finns ett rätt och ett fel i en separation. Att hela skulden inte är min, att han borde dela den tyngden med mig. Men hon har också fått mig att förstå att han inte kommer att göra det, och att det nu är dags för mig att släppa hans del av den här infekterade kolossen som vår separation har blivit. Sluta täcka upp. Sluta anpassa mig. Sluta försvara. Sluta acceptera. Sluta be om ursäkt.

Att min känsla av att ständigt vara ”för mycket” bara finns där i relation till någon som är väldigt kontrollerad. Jag har inte ett enormt bekräftelsebehov, jag ryms inom ramen för ”normalpsykologin” som hon uttrycker det. Jag är inte ett freak. Jag är möjligen en duracellkanin, men hon sa idag att det FINNS människor som tycker om sådana. Hon säger till och med att jag är insiktsfull, socialt kompetent, nyanserad, klok och att det är dags att sätta ner foten och sluta vara så snäll och förstående. För jag behöver inte vara det. Jag får vara arg. Och jag är arg. Som fan. Fan ta honom. Hon säger att jag är stark. Hon säger att om ett år har jag pusselbitarna på plats och kommer kunna se vad det var som hände. Jag hoppas hon har rätt. Jag tror hon har rätt. Hon är grym.

Förutom den psykiska healingen som pågår i det inre, fick jag idag också ta hand om mig själv på ett mer fysiskt plan. Började må illa redan efter lunch, gick ändå på ett möte och sen kom frossan i takt med att illamåendet eskalerade i galopperande takt. Gick upp till lägenheten och sov en timme med alla kläder och halsduk på. Sen låg jag och frös ett tag, kände hur vågorna kom och gick – ”ska jag spy, ska jag kämpa emot eller slappna av och låta det hända?”.  Det var ungefär på den nivån min hjärnkapacitet höll sig. Under tiden stirrade jag ut på Hedvig Eleonoras kyrktorn och tänkte att den här utsikten kommer jag att sakna. Sen tänkte jag att jag inte kommer att sakna ringandet varje kvart. Fast sen tänkte jag att jag nog kommer det ändå.

Sen insåg jag att den enda räddningen heter Coca Cola. Reste mig långsamt och såg mig i spegeln. Lite olivgrön ton i fejset. Så jag rasslade – frossade, hasade lidande, långsamt – ner till T-Jarlen och handlade. Vardagsedge. Jag var en tickande bomb, ett hot mot mänskligheten (jag behöll vantarna på tills jag skulle trycka koden när jag betalade… ja, jag vet, men försök själva då!?).

Men jag spydde inte. Och jag tog mig hem igen. Kollapsade inte. Bra gjort, tycker jag.

Nu ligger jag och undrar när det egentligen är okej att somna utan att det är lite pinsamt. Gissar att före 21.00 ligger i riskzonen. Men illamåendet har i alla fall lagt sig nu och det är en sån otrolig lättnad att det nästan var värt att må så dåligt i några timmar för att få känna den här befrielsen.

Precis så gissar jag att det kommer att kännas om ett år. När pusselbitarna är på plats.

Det är värt att vänta på. Banne mig. Det är det.

6 reaktioner på ”Att ta hand om sig själv på olika sätt

  1. Ja du får vara arg! Det matchar din rockstil dessutom. 🙂 Jobbar hemifrån imorrn. Men vi lär ju mejlas. Vore trist annars. Puss på dig!

    P.s du skriver grymt som vanligt.

  2. Du skriver så bra, så bra… Och, oj, vad jag känner igen mig i det du skriver om bekräftelsebehovet. Tänk så länge man har gått omkring och trott att det är mig det är fel på, att det är jag som kräver alldeles för mycket? När man faktiskt inte fick ens en tummetott?
    Vad härligt att du har fått en så bra terapeut!
    pussokram

  3. Kram som fan, Maria. Det bästa är – nu när insikten har kommit så kan livet bara bli bättre. Gör om, gör rätt. Aldrig mer ska någon begränsa det som är jag. Aldrig aldrig mer.

  4. du skriver så bra – igen och igen (själv har jag lite svårt att skriva; Sandras katt Astrid vill alltid ligga mitt på tangentbordet.. 😉

  5. Så du är den som tog över Astrid… Hmmm… Lite research så kanske jag till och med förstår vem du är… Tack för dina fina ord. Tack, R.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *