Från Beck till Akira

I morse när jag gick till jobbet slogs jag av ett obehagligt minne. Under ganska många år kände jag mig så bottenlöst trött på att vara jag. Jag kunde verkligen få ångest varje gång jag förstod att jag alltid kommer att vara jag. Låter flummigt jag vet. Flum, flum. Men det var så. Jag ville så gärna prova på nån annans liv, nåt år eller så. Alltså BLI en annan person. Och varje gång fick jag också stark prestationsångest när jag insåg att det bara är jag, ingen annan än jag, som kan skapa en tillvaro där jag inte måste gå och önska ett livsbyte.

När känslan kom som starkast blev jag tvungen att agera. Det har skett fyra gånger. Första gången gifte jag mig. Andra gången föddes min första son. Tredje gången kom min andra son. Fjärde gången köpte jag ett torp.

Sen tog det stopp. Sen kom krisen, skilsmässan, det levande Hades. Och nu. Nu. Nu har jag inte känt känslan på så länge att jag kan relatera till den som ett minne. Något som jag har lagt bakom mig. Förfluten tid.

Min egen teori (jag tycker att det är var kvinnas rättighet att ha teorier om sig själv och hävda att de är sanna – jag menar, vem kan någonsin veta bättre eller kolla fakta?) är att jag hittat nya dimensioner hos mig själv som gör att jag inte längre blir uttråkad av att vara jag. I’ve seen the light, typ. Eller kanske the djup. Jag har sett mig själv i olika versioner, versioner jag inte ens visste fanns. Jag har sett mig själv i 3D-format, för att göra en filmliknelse.

Tillåt mig att göra en till – tidigare var jag en Beckfilm (vilken som helst, pick one) – samma story, samma skådisar, samma repliker, samma granne, samma förutsägbarhet. Och en film som kommer i otaliga kopior, som alla ser men ingen minns (jag har flera gånger hyrt samma Beckfilm två gånger av misstag, och jag tror inte jag är ensam om den upplevelsen). Nu är jag mer som Gudfadern (vilken som helst, pick one) – de största skådisarna, det bästa manuset, en film man kan se gång på gång utan att någonsin tröttna, en film man återkommer till och ser nya scener, nya klipp, nya detaljer, nya dimensioner.

Det är bra. Det är riktigt skitbra. Men det är bara att inse att jag har galet många speltimmar kvar till Akira Kurosawa. Men en dag ska jag fan bli en Kurosawa-rulle.

Vilken som helst. Pick one.

6 reaktioner på ”Från Beck till Akira

  1. Tror att det där är det farliga med att vara två. Vet inte hur jag ska förklara men man lever så ofta genom någon annan, tappar bort sitt riktiga jag. Ibland vet jag inte vem jag är eller har varit. Jag hinner heller aldrig ta reda på det… Jag ska börja boka möten med mig själv på arbetstid för att hinna träffa mig själv. Nu kan vi snacka flum flum 🙂

  2. Ja, det är en jävla konst, tvåsamheten. Lyckas man med den har man nog knäckt en av livets största gåtor som lirar i samma liga som ”Vad är meningen med livet?” och ”Var tar universum slut?”. Boka möten med sig själv låter som en jävligt bra idé. Kan man göra det i Outlook? Jag ska kolla så fort jag kommer till jobbet imorgon.

  3. Ja det går jag har gjort det. 🙂 Vi kommer att sitta på stadsmissionens fik i G:a stan det är helt öde på morgonen.

  4. Jag är obildad och förvirrad. Läste ”Shakira” i rubriken och läste fort för att komma fram till slutklämmen, eftersom jag ville veta hur du kommit fram till att du var hon… ? Nu är jag lugnad.

  5. Sanda: 🙂 jkl: Jaaaa! Det ska vi. Efter påsk? Om ni är på landet nån helg när jag är på mitt, helt ensam, kanske jag kommer och testar min sociala kompetens lite på er… Jenny: Du är inte klok… ha ha ha! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *