Jag beklagar mig

Inlägget jag är på väg att skriva är ett tecken på att jag kommit en bit i skilsmässoträsket, det är ett som är säkert. Jag tänker härmed beklaga mig över det mest vardagliga problemet av dem alla – tidsbristen. Suck vad tråkigt, tänker ni. Suck som fan, tänker jag. Och tänker att det inte är mer synd om mig än om andra. Vilket är sant.

Men när kvällen ser ut som följer; Rufus går hem med kompis för att dagis stänger 16.00 och jag inte hinner hämta (den här gången fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå och undslapp därmed förnedringen att be om hjälp för tiotusende gången i ordningen…). Julian och jag tar bilen till Sickla för att fixa present till klasskompis som har kalas på lördag. Och så köper vi strumpor. Och så köper vi gympaskor (efter att ha har provat varenda jävla glappande par på hela Stadium OCH Intersport så hittar vi ett par på Din Sko som dög och kanske evetuellt håller till onsdag i nästa vecka om vi har tur).

Hem till Årsta. Hämta Rufus. Bråka med honom. Tick tack, tick tack. Klockan är nu 19.34 och det är läggdags. Båda ungarna gråter av olika anledningar. Jag räknar till en miljon och kör iväg hem. Nästan lagligt. Upp i lägenheten med två gråtande barn och fyra banankartonger som jag fick av Rufus kompis snälla föräldrar. Inte tungt alls, men det ser tillräckligt roligt ut för att grannen som kommer ut med sin larviga hund ler lite krokigt. Kärringjävel säger jag inte, men tänker. Skilj dig själv, skratta sen.

Klockan är nu 20.02 och Rufus gallskriker efter välling som han också får. Jag ber Julian borsta sina tänder åtta gånger utan att något händer. Jag ber honom klä av sig och gå på toa lika många gånger tills jag ger upp.

– Om ingen lyssnar på vad jag har att säga så förstår jag inte varför jag ska prata överhuvudtaget!!!

– Förlåt mamma….

20.37 är båda i sängen. Vi läser Bajsboken. Vi bråkar lite om huruvida fönstret ska vara öppet eller stängt, om lampan i hallen ska vara på eller av, om giraffen ska ligga över eller under täcket. (Det funkar nämligen så att om Rufus vill ha fönstret öppet så vill Julian att det ska vara stängt. Och tvärtom. Det gäller alla frågor av samma karaktär.)

Klockan 21.00 är det faktiskt tyst och jag är helt slut. Det ser förjävligt ut i köket, det är opackade flyttkartonger överallt, det är inte dammsuget på tolv dagar och jag är dödstrött, på gränsen till illamående. Och nu MÅSTE jag skriva ihop ett bodelningsavtal.

Varför bloggar du då, dumma människa? Jagvetefan faktiskt.

Nu har jag gjort ett stort glas kaffe som är så starkt att det inte ens är gott. Med det vid min sida kanske jag orkar jobba till 23.00 och få klart den här bodelningsskiten. Få den ur världen. Gå vidare.

Ok. Nu har jag beklagat mig nog för ikväll.

Imorgon blir det bättre.

2 reaktioner på ”Jag beklagar mig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *