Det är alltid lika förvirrande att komma tillbaka till civilisationen efter en helg på torpet. Kontrasterna är påtagliga. Två världar. Två liv. Två tempon. Två timmars resa.

Resan är ofta inte bara en fysisk förflyttning. Den för alltid ett gäng tankar med sig. Det är som att farten, musiken och det faktum att man sitter i en liten begränsad plåtlåda får tankarna att studsa omkring. In i hjärnan och ut igen och sen ett varv via baksätet och tillbaka in i skallen med en helt ny vinkeln. Swosch.

Dagens färd resulterade i följande insikter.

1. jag tycker inte om den person som David gör mig till, den jag numera blir i hans sällskap. Det händer nåt när våra personer stöts mot varandra. Det är nåt destruktivt. Jag blir nån helt annan och jag avskyr sidorna hos mig själv som han framkallar.

2. Jag har, de senaste veckorna, varit alldeles för fokuserad på det förflutna. Det har smugit sig på igen. Utan att jag märkt det handlar plötsligt så mycket om vad han gör nu och varför han valde bort mig. Det måste bort. För jag glömmer alltid bort mig själv när jag har det fokuset, ser bara det som aldrig blev mellan honom och mig. Ser allt det som var bra men missar helt anledningen till att det tog slut. Anklagar mig själv för att jag drev bort honom genom att vara jobbig och krävande. Nu får det räcka för den här gången. Nu är det framåt som gäller igen. Mitt liv. Min flytt. Mina dagar med barnen.

3. Jag har, just nu, ett stort behov av vara omtyckt. Men har inte lika stor förmåga att ge av mig själv. Inte så stor som jag tror i alla fall. För jag blir matt av att känna för mycket och så ramlar jag ihop inombords. Jag har gett så mycket så länge. Det måste fyllas upp där inne innan jag kan ge bort nåt. Men hur lång tid det kan ta har jag ingen aning om.

4. Jag måste skriva en lista på alla saker jag måste hinna med innan flytten. Ta en sak i taget. Inte få panik. Försöka undvika känslan av att allt bara faller ner över mig och begraver mig levande. Återfinna den där “det-ordnar-sig”-känslan och “det-är-inte-hela-världen-om-man-inte-har-ett-köksbord”-känslan. Förtränga “jag-har-ingen-säng-teve-matbord-stolar-pengar”-känslan.

Och när jag parkerat, tagit min packning och börjat åka in till Nybrogatan så får jag ytterligare en insikt. Det här kan vara sista natten här. För sen har jag barnen till efter Valborg och sen har David flyttat ut. Min Östermalmstrip är slut. Över. Och då blev det plötsligt helt obeskrivligt sorgligt!

Tror jag måste ta en natt till här, bara för att. För att ta farväl. Säga hej då till några speciella månader av mitt liv. Månaderna som tog mig från det glödheta helvetet tillbaka till jordklotet igen.

Kontraster. Det finns många sådana.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: