Hell… eluja

Igår hade vi en intensiv jobbdag med ett event som jag jobbat med den senaste tiden. Pju. Fick hjälp av fantastiska vänner att hämta barnen så att jag kunde hänga kvar tills föreläsningarna var över. Intensiv dag.

Den sista dragningen hölls av en sån där coach (var kommer de ifrån allihopa?). En sån där som gick in i väggen eller knarkade för mycket eller fann sitt innersta djup på en bergstopp i Indien eller nästan dog i ett krogslagsmål. Och sen lärde sig så mycket att hon eller han tror sig ha rätten att tala om för alla andra vad livet verkligen går ut på. Och så skickar de en faktura och tjänar satan. Varför inte bara ge folk en spark i skrevet? Billigare och mer effektivt, om ni frågar mig.

Jag har hamnat på sådana där föreläsningar vid några tillfällen, i olika sammanhang. Självkänslodravel. Kommunikationsdravel. Hallelujadravel Och jag får lika djup prestationsångest varje gång. Det måste vara nåt fel på mig för alla andra sitter med tindrande ögon och bara suger åt sig och tycker att allt är f a n t a s t i s k t. Jag blir bara mer och mer skeptisk. Provocerad. Det är provocerad jag blir. Jag får sekt- och frikyrkovibbar och får lust att slåss. Men det är inte socialt accepterat att spöa på coacher tror jag. De är heliga av nån anledning.

Hur som helst. På hemvägen så satt jag och slipade på ett eget föredrag. Ett realistiskt. Lite småbittert. Verklighetsförankrat. Inte żbermänskligt och kräkreflexframkallande. Ett som talar om hur det är på riktigt. Och hur man klarar sig hel ur en smärtsam skilsmässa. Det ska innehålla tips på hur du syr din egen woododocka, information om 90-vägar utan fartkamror, tips på destruktiv musik. Instruktioner för hur du använder en motorsåg på bästa sätt, listor på de bästa vattenfasta mascarorna, förteckning över de vidrigaste svordomarna och hur du ska använda dem, namn på bra sömntabletter. Recepet på starka drinkar som ger snabb effekt och en lista över dolda platser på stan där en ångestattack inte märks så mycket (Plattan – smälter bara in bra bland alla andra tragiska livsöden, viadukterna vid Slussen – garanterat fria från normala människor, kyrkorgården vid Katarina kyrka – vid barngravarna är det fullt normalt att ligga i fosterställning, ingen vågar fråga, Skeppsbron – blåser jämt, tårar är inget konstigt).

Jag är inte helt färdig med upplägget, men jag tror det är ett vinnande koncept att gå mot strömmen.

Och jag tänker fakturera femsiffriga belopp och bli stinking rich.

5 reaktioner på ”Hell… eluja

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *