Jag – en allt-i-allo

En stor fördel med att vara ensamstående feminist är att man sällan eller aldrig behöver reflektera över huruvida man är politiskt korrekt eller inte. Tanken slog mig när jag stod med min öl och grillade idag – det finns ingen könsuppdelning what so ever längre och heller inget att ta ställning till. Inte för att jag inte grillade tidigare. Eller drack öl, för den delen. Det är inte det. Men det finns inte längre en valmöjlighet, det är inte något som är meningsfullt att fundera över. Svaret på frågan ”Vem ska grilla?” är ganska givet (Rufus håller troligen inte med dock).

Jag vet att det är jag som tömmer dasset, fixar bilen (eller fixar så att bilen blir fixad åtminstone), städar, diskar, avverkar skog (har inte testat än, men oavsett om jag är usel på det så är det jag som gör det), tvättar, håller ordning, grillar, plockar, tröstar, nattvakar, eldar valborgsmässobrasa, packar, betalar, jobbar, handlar, planerar, agerar projektledare, lägger livspusslet (ett hatat ord), styr upp, lägger ner, inreder, grälar, skrattar…

Lever.

Oj. Så betungande allt blev plötsligt.

Och samtidigt så inihelvete befriande.

2 reaktioner på ”Jag – en allt-i-allo

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *