… hur bra man egentligen får ha det? Utan att få ett straff, menar jag.
Sov lagom länge och åt mitt goda bröd till frukost. Klippte gräset halva förmiddagen. Det doftade underbart av nyklippt gräs (inte mycket som slår den doften) när jag kryssade fram mellan de blommande träden och duckade för grenarna. Lite som att dammsuga ett gigantiskt golv. Fast roligt (ja, det kommer vara ett HELT annat tonläge gällande gräsklippning i augusti).
Sen rensade jag ogräs, uppblandat med lite kaffe och tidningsläsande i solen. Tog en smörgås. Lagade duschen. Tömde dasset (yep, det är faktiskt inte alls så äckligt som man kan tro). Plockade en bukett liljekonvaljer till en vän. Skördade rabarber som jag ska laga paj till barnen av.
Sen åkte jag upp till stan. Till min egen lägenhet. Tog ett bad. Tog en öl i solen på balkongen. Lyssnade på skön musik. Och snart ska jag gå på inflyttningsfest och träffa fina vänner. Mina fina vänner. Och en person som är mer än en vän…
Jag förstår inte. Kan livet vara såhär?
Det är när jag tänker så som jag minns hösten. Vintern. The living hell. Och då slås jag av tanken att jag redan tagit mitt straff.
Hörrni! Jag har tagit mitt straff! Det HÄR. Det HÄR, det som händer nu – DET är belöningen.
Det här, mina vänner, det är ingenting annat än andra sidan.
Jag är där nu.
Köp Efter Morris här:
Vare sig du har förtjänat det eller inte – vem vet hur det funkar egentligen – så tycker jag att det är bra att du mår bra.
Allt går ut på noll, Jenny, Och summan av alla laster är konstant. Och existensialisterna visste vad de pratade om 😉
Hm, dina tankar om att lida för att få förtjäna gott, tycker jag är intressanta. Jag har helt andra teorier som jag gladeligen delar med mig av vid tillfälle.
Men visst är det härligt att det är härligt. Kram
Gött!