Att sälja en lägenhet och packa ur en annan

Nu är den all gone. Papprena är påskrivna och lånen lösta. Det är en lättnad att även det här steget är taget, även om det är en tagg som värker och känns.

När jag kom tillbaka hem till Tämnarvägen för att lämna alla viktiga vuxenpapper hade föreningen, äntligen, satt upp mitt namn i porten. När jag kunde plocka ner den tillfälliga post it-lappen på ytterdörren och klev in kändes rummen ännu mer som hemma. Mina. Barnens. Vårt hem.

Och när jag ändå höll på, beslutade jag mig för att i kväll åka till Nybrogatan för sista gången och hämta alla saker jag lämnat där. Det var ett bra tag sen jag var där. Jag städade ur. Vek kläder och packade böcker jag aldrig kunnat ta mig igenom. Block med handskrivna panikutkast med tankar som gnagde sönder mig om nätterna. Fina kärlekslappar från världens bästa syster. Tidningar. En ”you-can-do-it!!!”-pepplista från mamma. En liten resa tillbaka till hopplöshetens december. Keep it coming.

När jag fyllt min Ikea-påse gick den i stort sett inte att rubba. Bokstavligen. Och eftersom jag är måttligheternas kvinna så sket jag i det och tog en taxi hem till Årsta. Jag räknade in det som en flyttkostnad i budgeten (budgeten som inte finns mer än i min hjärna, den gör sig bäst där, att göra nåt i Excel skulle vara förödande).

Och när jag satt där i taxin på Norrmalmstorg. På centralbron. I tunneln. Vid Gullmars. Så kände jag ingenting (mer än det jag kände när jag sneglade på taxametern och för mitt inre såg mitt tomma bankkonto).

Helt tom. Som bankkontot.

Jag hade bara lust att skita i allt. Och när jag släpat upp alla prylarna (börjar få snygga biceps) och hälsat på en granne, rann jag ut på stengolvet i hallen (det golv som Julian tycker är så praktiskt) och lät skiten komma. För det är ingen större idé att spela glad när det ändå inte finns någon att spela för.

Sen gjorde jag mig en kopp kaffe och satte på en tvätt.

För livet går ju vidare.

Väl?

Det går väl vidare?

Yes. Det gör det.

2 reaktioner på ”Att sälja en lägenhet och packa ur en annan

  1. Älskade vän!
    Livet pågår hela tiden… och ibland smärtar det som fan, men en sak är säker, ingenting är konstant.
    Nämen kors i taket!!
    Djupingen i Ystad har äntligen hört av sig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *