Personlig goes private

Okej. Nu blir det private här. Ni som inte är okej med det av olika anledningar (slipar redan på ett politiskt inlägg om det här, men det är inte klart riktigt än) slutar givetvis att läsa här.

Eller här (jahaja, ni hänger fortfarande med tydligen?)…

Men ni som inte är så knussliga och som låter personen bakom texten själv få bestämma vad hon eller han vill lämna ut eller inte, ni kan fortsätta genom hela inlägget. Och ni som egentligen har som princip att inte läsa privata blogginlägg, men som blivit helt sjukt jävla nyfikna nu, kan ju också fortsätta. För skoj skull.

Okej. Då kör vi.

Jag var hos en gynekolog igår. Nu blir ni väldigt oroliga. Hur privat tänker hon bli egentligen?! Herregud, stackars kvinna, hon måste ha grava problem som måste smeta ut sånt här över hela internätet. Ja, det kanske jag har. Men det blir som sagt ett annat inlägg i så fall. Nu snackar vi gyn här. Och jag har en poäng.

Jag har haft ett litet problem i mina private parts helt enkelt och ville kolla upp att allt sitter där det ska bara. Ni vet livmodern i mitten och sen äggstockarna på varsin sida längst uppe, ser ut lite som en get med horn på håll (iofs inte så vanligt att man ser den på håll, gör man det är det ganska säkert nåt som inte är som det ska). Inget spännande alls. Men, född med lågpriortierad snippa som man är, så fanns icke en gynekologtid att uppbringa i hela Sveriges huvudstad förrän i september. Denna byhåla som inte heller har vettiga dansställen eller taxibilar så det räcker till alla eller T-bana efter 01.00 måndag till torsdag. I denna lilla idyll kör vi tydligen inte med gynekologer sommartid. Tack gode gudinna för privatvården (ja, i detta fall, ja… ) och till slut fick jag ett akutnummer där de ville ta emot mig till det facila priset av 320 riksdaler.

Hur som helst så kom jag dit, betalade, blev insläppt och hälsade på kvinnan som skulle undersöka mig. Hon satte sig framför datorn och tog fram min journal.

– Jaha. Vi har träffats förut ser jag.

– Vaddå? Har vi?!

Jag letade febrilt i minnet. Tomt. As usual.

– Ja, du var här och ville ha tabletter för att skjuta upp din mens. Du skulle ut och resa då. Det var…. ska vi se… september 2000.

Jag orkar inte längre med de här helt sinnessjuka sammanträffandena som bara hälls över mig som hinkar med iskallt vatten när jag minst anar det. Många hinkar börjar det bli nu och jag har fattat poängen för länge länge sen. Så vem eller vad som gör detta mot mig; det går bra att sluta nu.

Hon tittade på mig. Jag såg på henne. Jag var helt nollställd. Hur är oddsen egentligen? När jag ringt varenda gynmottagning i hela stan – att jag hamnar just här, med just henne, just nu? Hur troligt är det? It’s ment to be.

– Minns du inte?

Tystnad.

– Jooodå. Jag minns.Väldigt väl. Det var inför min bröllopsresa. Men jag är skild nu. Eller snart. Skilsmässan går igenom snart.

– Jaha. Oj då. Det var tråkigt att höra.

– Mmmm… jo. Det var tio år sen. Tio år. Vi åkte till Florens Snart exakt tio år sen vi gifte oss då med andra ord.

Huvudet på sned. Men ändå vänligt på nåt sätt.

– Ja, tiden går så fort. Ska vi titta lite på dig då?

Hon tittade. Och hittade. Problemet. Som var ett bra problem som skulle gå över och försvinna. Av sig själv. Jag är frisk. Och oerhört lättad.

När jag gick därifrån så skickade jag ett sms till en person som jag visste hade tänkt extra mycket på mig just den där morgonen. Som varit orolig. För mig… För att han tycker om mig.

Och så gick jag vidare i solskenet mot Skanstull och funderade på vilka kommande resor som väntar mig.

Kanske med honom. Vad vet jag? Vad vet någon? Om nåt?

Inte mycket. Och det är ganska skönt. Just nu, är det ganska skönt.

7 reaktioner på ”Personlig goes private

  1. Och sen började jag prata om John Irving, brottande författare, författande brottare och björnar och vart man kan åka för att läsa böckerna…

  2. Jag har aldrig tänkt på att livmodern ser ut som en get. Fatta vad black metal det blev helt plötsligt. Satan i magen på alla kvinnor liksom. Ett pentagram bakom livmodern så har vi en helt ny satanisk kult. All thanks to you!

  3. HA! Grymt, Jkl! Livmodern är därmed den enda delen på mig som är black metal. ”Satan i magen”… ett nytt standardbegrepp känner jag direkt. All thanks to you!

  4. Det ar sahar livet ar. Man blir visad. Pamind. Lite ’varsamt puttad’. Forstar om det kanns frustrerande. Sa kan jag ocksa uppleva det. Men allra oftast blir jag faktiskt upprymd. Upprymd av livets storhet och hur allt (allt?)som hander en ibland verkar hanga samman med osynlig spindelvavstrad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *