Mitt hjärta brister

Det fnissas i sovrummet igen. Men för någon halvtimme sen var det andra ljud som dominerade, både i lägenheten och i trappuppgången och förmodligen ute på gården också. Eventuellt ända bort till Gullmarsplan.

Vi var bjudna på suverän middag hos vänner. Mitt i maten fick Rufus nån form av febertopp och blev helt sänkt. Gnydde som ett par vindrutetorkare mot torr ruta. Ni vet. Annoying på riktigt. Och plötsligt var han som en våt fläck, inte alls sitt vanliga jag.

Så vi åkte hem. 39 grader och ont i ena örat. Medan jag tar hand om honom får Julian spela spel men blir helt galen när jag säger att det är dags för sängen. Ett ofantligt gräl startar. Han avskyr mig. Vill till pappa.

– Jag sitter hellre i pappas trappuppgång än att vara här! Jag vill vara med pappa!

Han vägrar borsta sina tänder. Vägrar klä på sig pyjamas. Vägrar allting. Så många känslor. Sån gränslös ilska. Sorg. Tårar som faller i frustration.

Sen kommer kramarna. Han klamrar sig fast och vill inte släppa. Och gråter så hämningslöst, så som jag själv gjort så många gånger för att den här skiten finns och aldrig verkar ta slut. För allt vad livet gör med oss. För att han inte förstår.

– Jag vill vara med dig! Alltid! Jag vill inte att du ska jobba! Du får aldrig mer lämna mig. Jag älskar dig, mamma!

Han hulkar. Skriker. Jag håller om. Vaggar fram och tillbaka. Säger att jag älskar honom så. Säger att han är världens bästa. Han gråter och gråter.

– Mamma! Mamma, det MÅSTE vara nåt fel på mig!

– Det är INGET fel på dig. Du gör precis som alla som är ledsna gör, det är så här det ska vara när man är ledsen. Man ska gråta. Få ut det.

– Men mamma, det måste vara nåt fel på mig, för jag tycker om dig så mycket… Jag tycker om dig för mycket.

Aj. Tårarna bränner. Orden träffar mig rakt in, som en amorpil, rakt i hjärtat. Jag kan känna den fysiska punkten där det tar.

– Titta på mig, älskade unge…

Jag tar hans huvud mellan mina händer. Ser in i den där uppgivna blicken, de blanka, rödgråtna, vackra, stora, blåa ögonen. Mina egna.

– En sak ska du veta. Det är INGET fel att tycka om någon så mycket. Du har ett stort hjärta och du har starka känslor. Jag vet precis hur det är. Jag har trott att det varit fel på mig också, men vet du en sak… det vet jag nu att det INTE är. Det är tvärtom nånting bra att kunna känna och älska så mycket.

Lugnet lägger sig. Rufus ligger i sängen med sin febertopp och låter som en vindrutetorkare. Tills Alvedonen kickar in och vindrutetorkaren förbyts mot någon form av popcornmaskin och jag vet inte hur många gånger jag ropat ”Det ska var tyst där inne nu!!!” utan att nån jävel bryr sig (Jo, en gång fick jag responsen ”Jaha…” från Rufus).

Men jag tror att de där skratten är bra för dem just nu. Jag tror de behövs för att lindra tårarna.

Så jag låter dem skratta sig till sömns. Just ikväll.

12 reaktioner på ”Mitt hjärta brister

  1. Inte långt till tårarna här heller när jag läser det du skriver. Ni är fantastiska! Det är verkligen inget fel på varken dig eller dina barn, ni är underbara! KRAM

  2. Här trillar tårarna också, ska du veta….. Pluttar! Vad underbart att ni pratar så där med varandra!!!! Kram!!!!

  3. Kram ni alla. Är helt känslomässigt slut. Det pågick i två timmar, så det är lite förkortat här. Det sliter mig i stycken att han mår som han gör. Men allt jag kan göra är att finnas, krama och älska mer än någonsin. Min lilla unge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *