Vi är tillbaka i stan efter en solig midsommarhelg på Fågelö. The paradise. Det var inte helt enkelt att lämna idag när himlen var så blå att det nästan var larvigt. Vågorna kluckade lite lagom mot bryggan och måsarna skrek. Ölen var lagom kall, maten tillräckligt grillad och alla ganska glada och nöjda och hyfsat harmoniska.

Allt var ganska perfekt när jag kände hur lågheten trängde sig in och förstörde. Det här förbannade sorgeåret, har det inte gått snart? Finns det ingen snabbspolning? Det var först när jag lät tårarna komma ut som jag insåg att jag faktiskt inte varit på Fågelö någon gång utan honom sen allt började. Såklart. Det var känslosammare än jag räknat med och jag saknade honom för första gången på väldigt länge nu. Jag tror hela tiden att han är ute ur systemet när det kommer tillbaka, som ett gummiband som drar iväg åt fel håll. Oberäkneligt. Den man siktade på klarar sig. Själv har man jävligt ont i ögat. Och förutom smärtan så är det den där lilla kränkade känslan av att man misslyckats. Det blev fel liksom. Hoppsan.

Och nu ska jag ha semester i en vecka. Utan barnen. Ensam och ledig  i en vecka, 24 h om dygnet, för första gången sen mars 1996.

Inför det känner jag mig helt tom just nu. Jag vet inte om det är för att det känns så osannolikt att jag kan göra vad jag vill från morgon till kväll i sju dagar framöver. Eller om jag helt enkelt inte inser vad som väntar förrän jag är tillbaka på jobbet igen…

Hur som helst så inleder jag min semestervecka med en timmes terapi på måndagsmorgonen.

Det kanske är en bra kick off.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: