Men allvarligt, var sitter själen?

Ikväll har jag fått mig en känslomässig smocka. Lite av ett uppvaknande. Två personer, två vänner som kommit att betyda oerhört mycket för mig i den här processen som pågår, ger mig möjligheten att göra något jag aldrig tidigare gjort. Det handlar om text. Ord. Tankar och idéer. Ett arbete. Kanske mitt hittills viktigaste. Starten på något. Och det känns tryggt att ha dem vid min sida. Begåvade och snygga. Inspirerande. Modiga och kloka. Och de ger mig mod. Klokhet smittar tyvärr inte av sig i samma utsträckning.

De, vi ihop, hittar beröringspunkter i våra respektive processer som vi befinner oss i – alla på olika sätt. Med olika ingångar. På olika plan. Med egna ord som tillsammans lyfter varandra. Frågor som besvaras och nya som ställs, mot varandra och in i varandra. Det här är något som ingen terapeut i världen kan åstadkomma. För även om man behöver distansen så behöver man också motsatsen. De som vet vem jag är och kan tyda mina ord. Jag behöver dem mer än någonsin nu, vid den här punkten.

Jag tror jag klev över en tröskel ikväll. Eller jag lyfte i alla fall benet och jag är på väg.

Det låter pretentiöst och det kanske är det också. Men jag skiter fullständigt i det.

This is the beginning. Början på nåt. This is the end. Början på något som kommer få mig att lämna skiten bakom mig och få ett värdigt avslut.

Så  jag ber att få återkomma, Rufus. Om några år kanske jag vet, på ett ungefär, var själen sitter.

Skulle inte förvåna mig om svaret är enklare än du tror.

2 reaktioner på ”Men allvarligt, var sitter själen?

  1. Själen sitter i tallkottkörteln, det visste redan Descartes 😉 Men vad är det i så fall vi letar efter? Hur den ser ut, kanske. Luktar, smakar, låter, känns. Stort är det i alla fall. Jag tror att själen är ganska stor, om man släpper ut den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *