Varannanveckaslivets fördelar

Jag skrev i förra inlägget (fan vad SJUKT rolig jag är som länkar till det fast det bara är att scrolla lite – webbish på nåt vis) att det börjar sitta i kroppen nu. Att lämna barnen och allt sånt där.

Och jag måste bara konstatera att jag i lördags kände att jag behövde den där larviga ”egna tiden” som alla pratar om (minns inte exakt när, men jag tror att det var strax efter att Julian bitit Rufus hårt i armen och jag bara kände mig helt bottenlöst trött på att försöka, för hundrade gången i rad, reda ut vem som började och varför). Hur jag redan blivit beroende av den. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt vant mig vid att kunna göra vad fan jag vill hälften av min tid. Det har bara varit så i ett drygt halvår av totalt 7,5 år med barn i mitt liv. Och ändå har jag redan vant mig och tycker att det är så det ska vara.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker så. Det bara kommer. Tidigare träffade jag dem varje dag. Varje dag. Och nu förstår jag inte hur jag orkade.

Och det gjorde jag inte heller. Jag gjorde verkligen inte det. Jag var irriterad. Arg. Hade inget tålamod. Krävde för mycket av dem. Och så fick jag dåligt samvete och började om hela tiden. ”Imorgon ska jag bli en bra mamma. Imorgon ska jag inte höja rösten en enda gång. Imorgon ska jag ha tålamod”.

Det funkade aldrig. Jag var en katastrof. Ett vandrande ursinne. En argboll som rullade omkring i tillvaron.

Nu behöver jag inte längre tänka så, inte starta om varje kväll. Faktiskt. För när vi är tillsammans är det bra. Sen är vi inte tillsammans ibland och det har också visat sig vara ganska bra

Ibland undar jag om jag om jag inte är som gjord för varannanveckaslivet.

Ibland undrar jag det.

En reaktion på ”Varannanveckaslivets fördelar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *