Alla dessa timmar

Det är så märkligt hur tiden liksom bara händer och lyckas gå fort och långsamt på samma gång. Det kändes som nyss jag satt på båten till Gotland. Och ändå som en evighet sen. Och vad hände med den här dagen? Det är ju alldeles snart kväll?

Och så det känslomässiga inbördeskriget som pågår i mitten av min kropp. En jävligt skrikig röst som gastar att jag ska släppa och glömma och rensa ut. En påträngande röst som säger att jag behöver det här. Att ensamhet är lärorikt och nyttigt, att det är ett klokt beslut. Och så en annan, med mer tilltalande ton, som passionerat undrar va fan jag håller på med. Försöker spela vuxen och klok? Gå emot varenda känsla i hela kroppen? Är det klokt? Är det DET som är att vara vuxen så vill jag nog inte vara vuxen faktiskt. Eller?

Nej. Jag är förvirrad bara helt enkelt.  

Men jag tror att jag går en mindre förvirrad framtid till mötes, för ikväll ska jag på middag med mina kära vapensystrar. De kommer garanterat ge mig ett och annat råd och om jag ber dem kanske de drar till mig över käften. På ett kärleksfullt vis.

För jag inbillar mig att en välplacerad rak höger skulle få saker att falla på plats där uppe. Lite som när man skakar en sån där boll med snöflingor och alla bara faller ner helt perfekt. Det inbillar jag mig skulle kunna hända inuti den här gåtan till hjärna som jag går och släpar runt på dagarna i ända.

Hit me!

2 reaktioner på ”Alla dessa timmar

  1. Om man slår till bollen så virvlar snöflingorna runt åt alla håll. Om man vill att de ska singla vackert nedåt och till sist lägga sig till ro på marken så måste man låta bollen stå i fred på sin hylla. ’Nuff said.

  2. 🙂 Fan, det är en utmaning att få den här bollen att stå stilla. Men vem säger att jag inte kan ta utmaningar. Jag lever ju förihelvete. Challenge taken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *