Borta bra… och hemma… tomt

Nu kommer ett gnälligt och ledsamt inlägg. För er som börjar tröttna på sådana – I agree. Men this one has to come. Det går bra att välja bort och komma tillbaka en gladare dag.

Åkte som en person. Kom hem som en annan. Nej, det var överdrivet, men nåt hände på hemresan som känns i mitt hjärta.

Klev på båten vid 19.00 efter en skön avslutning i Visby hamn. Innan vi hann åka in i the garanterat täckningsfri zon for några mail genom cyberspace och vips knöt sig magen och en välkänd kramp runt hjärtat spred sig. Som jag känner igen den känslan. Och den tyngden. Welcome back to the hole of black.

M och jag har beslutat att det inte funkar. Inte nu. Inte just nu. Vilket ofta brukar innebära inte sen heller. Nåt tog slut idag.

Jag är en bekräftelsesökande vandrande katastrof som inte går att leva med. Det är som att försöka leva med Eyjafjallajökull och det fattar ju vem som helst att det inte går. Det är ju en vulkan. Och M har sina issues som – och jag är den första att förstå det ska ni veta – inte innefattar vulkaner i någon form. Så länge vi håller fast vid varandra så kan vi inte under några omständigheter se oss själva i ögonen och se nåt som är en självständig individ. Så det är ett logiskt beslut. Men nu undrar jag lite; sen när blev jag logisk? Ja, inte fan vet jag, för jag var inte där när det hände i så fall. Hur som helst så är det taget nu.

Men när jag ställde mig på däck och lyssnade på Jocke som bara vältrar textrader över mig så ville jag bara slå sönder nåt. Trasha hela färjan med nån brandyxa. För även om det är ett gemensamt beslut så känner jag mig övergivnast i världen. Igen. Jag som är en sån jävla slow starter har inte fattat grejen och nu är det för sent. Alldeles för sent. Och nu vet jag inte var jag ska göra av alla känslorna. Igen.

När jag kommer in och går ner till min plats ser jag bara par. Familjer. Folk som är flera. Folk som har varandra. Den enda som är ensam är en, visserligen brunbränd men ändock, patetisk kvinna som snart ska fylla 38 och fortfarande inte går att leva med. Och så blir jag sittande, med horisonten utanför och solen som går ner. Andlöst vackert. Och jag saknar honom redan så jag håller på att bli galen fast det bara gått ett par timmar. Det enda som finns att snyta sig i är min munkjacka så jag gör det. Njut av smärtan, bli vän med den, håll den i handen för den verkar ha kommit till mitt liv för att stanna. Hello pain!

Sen åker jag hem. Ensam. Och det är så otroligt fantastiskt tomt här hemma. Det har aldrig känts så tomt. Och det är väl själva poängen.

När tomheten och jag själv funkar ihop. När den inte känns så kvävande som nu. Då kanske jag går att leva med.

Men bara kanske.

8 reaktioner på ”Borta bra… och hemma… tomt

  1. Frida, du är inte patetisk. Du är en fullt normal brunbränd människa. Att känna och tänka är aldrig dåligt. Det kan vara jobbigt och göra ont, och verka fullständigt meningslöst ibland, men allt ordnar sig. Tomt kan det kännas, men du är inte ensam.

    Och skulle jag komma med ett råd så är det att låta endorfinerna få hjälpa till lite. Spring en stund, gå på ett pass av något slag. Ta världens längsta promenad. Skapa andrum. Och andas.

    Eller ät choklad.
    Kram!

  2. Även om det är jobbigt för stunden är det bra att du tar beslut, särskilt tuffa sådana. För när man tagit ett beslut så är man på väg någonstans. Är det inte lite skönt att framtiden är oviss?

  3. Säger det igen: Du är inte en ”som det inte går att leva med”. Du är möjligen en som inte kan leva med nån just nu. Det är du. Skit i vad du föreställer dig att andra ska tycka. Känn efter vad DU tycker. Så där, nu har du det i skrift också.

  4. Det är så skönt när du går in och är smart i mitt ställe när jag inte är kapabel. Jag vet att du har rätt. Tack för att du lyckas förmedla det så bra. I både tal och skrift.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *