Divorced people unite!

Nu blir det långt.

Så jag åkte. Senare än planerat, men jag kom iväg. Det var kö ner till Södertälje och bitvis stod det helt still. Tankarna provocerade mig och ingenting släppte som jag hade planerat. Jag kände att jag började bli förbannad på mig själv. Varför kan jag aldrig styra över mig själv, bestämma vad jag ska känna och när?

Efter avfarten mot Strängnäs släppte köerna och jag ökade farten. Körde om och körde om. Fullpackade bilar med uppblåsbara krokodiler, kylväskor, systemkassar, ungar och svärföräldrar upptrycka mot bakrutan. Husvagnar. Husbilar. Familjer på semester.

Och jag blev provocerad igen. I huvudet hörde jag alla kommentarer. €Men har ni verkligen försökt? Är det verkligen den enda utvägen att skilja sig? Det är ju så, åren med småbarn är jobbiga. Man ska inte ge upp. Har ni verkligen försökt? Är det verkligen rätt beslut€.

Till de som kommit med de kommentarerna säger jag nu; fuck off!

Och så ser jag alla dessa präktiga bilar med alla präktiga familjer som €verkligen försöker€. Men som tjafsar. Bråkar. Krymper varandra. Sliter varandra i stycken. Har slutat ta i varandra och slutat ligga. Som slutat se varandra för länge sen, men som håller ihop för att€¦ ja€¦ för att€¦ jag vet inte. Och jag känner bara ren och skär lycka över att inte vara en av dem just nu. Ren och skär lycka över att jag glider fram ensam i min egen bil som jag kör precis vart jag vill utan att kompromissa. Ja, jag har försökt men jag är glad att jag gav upp. (Såklart, får jag nu säga till alla er som tar vara på varandra, gäller detta bara 95% av befolkningen. Inte alls alla.)

Så kommer jag fram till Eskilstuna. Tar en kaffe på McDonalds och sätter mig mitt ibland alla dessa familjer. Som surar. Tjafsar om skitsaker. €Men varför satte du dig här? Mitt i solen. Ja, ja, vi sitter väl här d倦€. €Beställde du ingen kaffe till mig. Nehej. Ok, jag går väl själv d倦€. €Har du ringt din mamma och sagt att vi är på väg? Men va fan, det är ju DIN mamma, eller hur?€.  €Jag sa ju att vi skulle tankat i Strängnäs, nu blir det ju jättejobbigt att vända här och åka till macken€.

Som en kör. En kör av kärlekslöshet. Och jag blir plötsligt bara så otroligt ledsen. Varför uppskattar inte människor varandra? Varför lever de ihop om de ser som sitt livs uppgift att sänka sin partner och hitta tusen fel om dagen? Varför respekterar inte människor varandra? Var har all ödmjukhet tagit vägen? Var är alla kärleksfulla blickar? Varför kramas de inte? Varför så lite ömhet och så många hårda ord i iskall ton? Varför stannar folk ihop om de inte kan visa uppskattning? Varför verkar det som att varje år tillsammans verkar skapa distans när det borde vara tvärtom? Vad är det som händer på vägen? Varför vill folk förminska varandra istället för att höja och ge? Och varför går jag på McDonalds?

Nej, tack. Jag säger nej tack till den där skiten hur ensam jag än känner mig just idag.

Riktigt påverkad och nedstämd över mänsklighetens oerhörda dumhet  lomar jag tillbaka till bilen med min kaffe. Fortsätter färden och stannar för att handla på Ica Julita (ni som varit med sen bloggstarten känner till mardrömsbesöken där€¦ nu är ju inte Rufus med, men den där Ica-butiken har uppenbarligen inverkan på mig på nåt sätt€¦). Där inne, precis vid grönsaksdisken, står ångesten och väntar på mig. Jag hälsar artigt och tar honom i hand. Handlar fort, innan han tar över hela mig. Kutar ut i bilen. Lägger i ettan. Tvåan. Trean. Fyran. Femman. Ser hur långt jag hinner.

Strax efter Julita kommer han ikapp. Som från ingenstans, han låg i bakhåll och jag var chanslös. Allt blir suddigt och jag får köra in på en busshållplats och bara låta det komma. Jag kan inte sluta gråta. Det är som en kräkreflex. Kramar ratten för den känns som bilens mänskligaste del. Snälla. Låt mig slippa. Inte nu. Jag skriker och dunkar huvudet i ratten. Släpp mig. Släpp taget. Ge dig på nån annan som orkar försvara sig. Fegt av dig att välja mig just nu, just idag. Enkelt byte.

Jag härdar ut. Det planar ut. Jag kan fortsätta.

Väl nere börjar jag omgående. Röjer hela loftet. Öppnar fönstret och bara kastar ut all skit. Sopsäck efter sopsäck. Rensar ut förrådet. Hivar ut micron. Kastar kläder, gardinstänger, tavlor, trasiga leksaker, målarfärgsburkar, hyllor, möbler. Ut med skiten. Ut. Bort. Dammsuger. Putsar fönster. Skurar golv. Jag är manisk. Helt galen.

Sakta men säkert släpper han taget, Mr Ångest. Jag ser hur han går upp mot skogen och försvinner  in bland träden. Hej då.

Sätter mig i bersån med en kall Hof och känner livet återvända. Trycket släpper. Jag andas och känner att det går. Det går att andas igen.

Det är över.

För den här gången.

11 reaktioner på ”Divorced people unite!

  1. Vilken tur att vi ska ses imorrn, för nu vill jag inte vara ifrån dig mer, du fantastiska människa och eminenta skribent!!! Du har så rätt i det du skriver, människor är knäppa som inte tar bättre hand om varandra.

  2. Har ingen kommentar till det här, egentligen. Vill bara säga ”heja! Stå på dig! Du vinner över Mr Ångest, han är inte alls lika uthållig som du!” Typ.

  3. Anna: Puss! Sara: nej, ibland är tystnad tagning det enda rätta. Mr Ångest sitter där uppe i skogsbrynet och lurar tyvärr. Dags att plocka fram motorsågen.

  4. Det verkar som du har gjort det rätta, genom att skiljas. Som skilsmässobarn vet jag, nu i efterhand, att min mammas beslut att gå ifrån pappan var det bästa hon någonsin kunde ha gjort. Och visst, folk klandrade henne och undrade om det hon gjrde verkligen var det bästa för oss barnen. Och det var det. Och när jag läser ditt inlägg känner jag igen det där. Bättre ett lyckligt liv skild och singel än ett liv i tvåsamhet med bråk och elände. Massa kramar till dig!

  5. Ja, vad kan jag säga? Jag är själv inte skilsmässobarn och önskade aldrig den här utgången. Men när det ändå blev så känner jag att jag vunnit mycket i den här kampen som jag befinner mig i. Och appropå inläget så tror jag att jag blir bättre på att älska, när jag blir kapabel till det igen. Stor kram till dig, Bella.

  6. Du är som vanligt så välformulerad. ”En kör av kärlekslöshet”- precis så låter det. Överallt och alldeles för ofta. Inte bara på McD.

    Skiljas är skit, men kärlekslöst förhållande är ännu mera skit.

    Och man behöver inte gå med i den där kören. Det går att välja en annan kör. Kärlekskören. (Har just läst Konsten att vara snäll och är väldigt inspirerad.)
    kram kram

  7. Tack Jenny. Håller så mycket med dig. Kör är inte min grej. Har alltid haft svårt för många människor som gör likadant samtidigt. Ställer mig hellre ensam på en klippa och vrålar falskt.

  8. Hej Fridastjarnan

    Haller med Jenny helt stenhart:
    ’Skiljas är skit, men kärlekslöst förhållande är ännu mera skit. ’

    Du har vunnit mer an du forlorat. (Och allra allra langst in HOR jag ju, VET jag ju att du kan kanna det sjalv.)

    Puss, flin, ogonbrynslyft, styrkekram, fniss och skål! Saknar dig så att jag blir trott.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *