Man ska inte ropa hej…

… men det lutar helt klart åt att jag klarat två veckor utan barnen ganska bra. Såklart, svackor. Många tankar. Alla tankar som får plats när dagarna inte är ett ständigt flöde av to-do-saker. Men också insikter, skratt, underbar släkt och vänner.

Herregud. Vilken terapi-ego-tripp det kan vara att ligga på stranden, titta på horisonten, glo på vågorna som åker in och ut, utan slut. Effektivt, billigt och jävligt skrämmande. Lite domedagsfeeling. Lilla jag mot hela naturen. Symbios eller kamp? Ja, ni hör ju. Hade jag legat en dag till hade jag förmodligen inte suttit här idag.

Dessa två veckor har verkligen rört om i den inre grytan. Jag känner mig nästan lite omtumlad. Det blir utmärkt att komma tillbaka till verkligheten imorgon och jag blir nästintill galen av att tänka på de där två små människorna. De små kropparna som säkert förändrats under dessa dagar. Alla tankar de tänkt och frågor de ställt som jag har missat. Alla skratt de skrattat som jag inte hört.

Eftersom jag, i allt mitt inre shit som jag hållit på med, fullständigt förträngt allt praktiskt så får jag nu skylla mig själv som måste storpacka skärgårdspackning, handla käk, gå på Apoteket, Systemet, BR… städa, tvätta, preppa hemmet för att vara bort en vecka.

Och detta måste ske nu.

Ska bara ta en kaffe till först.

Ljuva jobbiga liv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *