Skräckblandad förtjusning

Snart har det helt enkelt passerat ett år sedan Da kris började. Jag tittar ut genom fönstret och ser mörker, känner doften av natur som drar sig tillbaka. Inte på ett dystert sätt, på ett energifyllt sätt. Jag har alltid älskat hösten.

Men den kommande hösten har jag lite blandade känslor inför. Med tanke på den förra är det oerhört viktigt för mig att göra den här till min. Inte bara förknippa höst med skärande ångest och tunga nattpromenader. Alla de gnistrande vackra isblå dagarna i oktober som var en enda lång transportsträcka till helvetet. Ett projekt blir att göra Vasaparken till mer än bara gångvägen till de gemensamma förnedrande terapitimmarna som pulveriserade mig. Ett annat blir att gå till Ritorno och återerövra sofforna där. Alla timmar vi satt där, han med sitt te, jag med min latte och den där ostmackan som växte i munnen. Att inte per automatik tappa aptiten, sluta sova, vrida mig, sluta mig. Att inte önska ett slut, utan istället en början.

Hur gör man det då?

Man skapar struktur och ger sig själv deadlines. Jag har ett eget litet skrivprojekt som ska slutföras och för att göra det måste jag schemalägga mig. Jag måste också få ordning på ungarnas rum. Inte bara snacka utan också agera. Jag ska köpa träningskort igen och gå till Kalashnikov-gymmet. Måste bibehålla fokus och leta efter saker som ger mig inspiration. Bibehålla fokus. Hela tiden göra det. Innan jul kräver jag av mig själv att jag ska ha ett färdigt råmanus till min ”bok”. Kosta vad det kosta vill.

Nu har jag sagt det här. Alltså kommer jag inte undan.

Vad fan har jag gjort?!

6 reaktioner på ”Skräckblandad förtjusning

  1. Tänk att det har gått ett år snart, vännen. Ett fruktansvärt jobbigt år har du snart lagt bakom dig. Men också ett fantastiskt år. För tänk vilken otrolig resa du har gjort. Din alldeles egna resa, som har tagit dig dit du är idag. En resa som jag också fått vara med i och som har lett till vår djupa vänskap. Tänk alla skratt vi haft mitt i eländet. Magontsskratt, såna som förlänger livet. Vad fattigt mitt liv vore utan dig, min Rocker-Frida. Längtar efter dig!! Så skynda dig tillbaka från semestern. Bamsekram

  2. Ja. Ett år. Och tack vare er alla runtomkring mig så står jag stark. Du, din galning. Vad gjorde jag utan dig, kloka, fina, människa? Jag kommer snart tillbaka! Om jag överlever Legoland… 🙂

  3. Heja Frida. Jag blir inspirerad av dig. Sätter också deadlines nu. Orkar inte såsa längre. Här ska skrivas. Fokus, fokus.

    Jag saknar bara en sak på din att-göra-lista och det är ”börja yoga”. Men det gör inget… gillar dig ändå. Kram!

  4. Nasta gang du gar pa Ritorno far det bli farsk bakelse.
    Sen Kalashnikov ;-0

    Puss och Grattis till att ha overlevt (och mycket mer dartill) senaste aret!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *