Dagiset på min bakgård öppnade imorse efter en månads sommaruppehåll. Yay! God morgon! Samtidigt passade en grävskopa på att gräva ett gigantiskt hål nånstans i närheten. Jag fick plötstligt en känsla av samhörighet med Runar. Den som ändå hade haft ett avsågat hagelgevär bakom soffan… (nu kommer jag få en del märkliga sökträffar på google igen).
Rufus vaknade med ett ryck givetvis. Precis som jag gjorde inatt. Hade precis gått in i djup dvala när jag hör ett panikskrik från ungarnas rum. Utan att jag vet hur det går till är jag på benen och framme vid deras dörr, direkt från sovande. Jag slår upp dörren… RAKT i skallen på min yngste son som står där bakom och inte hittar handtaget. Skriket eskalerar radikalt.
Lilla vän.
När den värsta chocken lagt sig för oss båda, lägger vi oss till rätta i min säng. Efter ungefär tre timmar verkar det som att han faktiskt somnat. Det märktes främst på att han slutat snurra runt som en galning, slutat viska “Jag vill ha en puss… mamma…” och “Jag är rädd…” (modemlampan i hallen är galet farlig tydligen).
Men han verkar inte ha tagit nån större skada för nu är han inne på sin tredje portion fil och flingor, medan spindel-kropps-storebrorsan tagit två tuggor på sin macka (“Jag är faktiskt inte hungrig! Du kan inte tvinga mig!”).
Fast ändå. 500 kronor till terapikontot.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer