Pausen som försvann

M och jag beslutade att vi behövde en paus. Men det blev aldrig någon. Det gick uppenbarligen inte att trotsa naturlagen.

Eller rättare sagt, jag är helt sinnessjukt dålig på att handla efter förnuftet, jag är alldeles för impulsiv och fångas i oerhörda ostoppbara känslostormar när de kommer – oavsett känsla. Helt vek, men jag bara sugs med. Eller som min terapeut säger ”Frida, försök att inte alltid göra allt mitt i känslan, ta inte bollen på uppstuds. Om det går… Försök att avvakta och inte agera där och då. Avvakta.”

Yeah, right. Gör det själv. Har du någonsin varit i mina känslor? Avvakta, det är bara inte görbart! Du ber mig  ta ner månen. Eller sätta på mig ett par Foppa-tofflor. Eller rösta på KD. It won’t happen.

Jag tror hon, precis som jag, inser att jag; a. inte är mottaglig för sport-metaforer, b. kanske inte VILL bli förnuftig, då det troligen skulle innebära att min hela person försvann, jag menar ärligt talat – VAD skulle återstå av NÅGON individ om de went all förnuft?, c: kanske mår skit ibland men euforin som infinner sig då och då väger upp all skit i hela bondesverige, d: är ett hopplöst fall på den här punkten.

Men att försöka undvika att skicka ett sms när jag bara MÅSTE, kan framkalla fysiska reaktioner hos mig. Bokstavligen. Jag blir rastlös. Kan inte sitta still. Det liksom kliar dovt inuti magen, på själva tarmluddet. Som en knarkare med abstinens (vad vet jag…?). Jag MÅSTE få ur mig orden som dyker upp i huvudet. Han MÅSTE få dem, annars river jag ner tapeterna eller biter sönder nagelbanden eller gör nåt ännu värre.

Och vad gör väl ett litet sms i hela den här världen där hela cyberluften är full med sms? Det kan väl aldrig skada någon att få höra att han är omtyckt? Eller?

Hur som helst så gick det åt helvete med vår paus. I’m uppenbarligen not ”paus”. I’m mer ”helt av” eller ”på som fan”. Antingen går man och lägger sig eller så festar man hela natten. Man går inte hem klockan 23.10. Det gör man inte.

Att jag aldrig lär mig hur jag är.

11 reaktioner på ”Pausen som försvann

  1. Du är som en bal på slottet – alldeles underbar!
    Själv är jag en sådan där tråkmupp som kan gå hem 23.10, och inte fan är jag lyckligare för det.
    //Sofia

  2. Nej, Sofia. Du sover över. Och jag har aldrig sagt att man är en tråkmupp om man går hem 23.10. Allt jag säger är att jag inte besitter den talangen att se mina begränsningar eller ens förstå hur jag funkar, fast jag funkat så i alla år. Puss på dig. Det är DU som är underbar!

  3. Jag tror inte att du tycker att jag är en tråkmupp. Det är jag som tycker det. Jag skulle vilja vara som du ibland, bara så du vet. 🙂

  4. Ha ha ha! Allt hänger på innehåll och kvalitet naturligtvis. En peak är en peak, oavsett när den inträffar. Börjar man 15.00, peakar vid 16.00 då inte bara bör, utan SKA man sova 23.10. Om man är färdig med sin koreografi vill säga.

  5. Men hur gick det då??? 🙂
    Är för övrigt mycket som du i känslorna också,om jag utgår i från dina ord. Är aldrig ”lagom” utan måste agera NU! Fast förnuftet har tagit ett litet, litet grepp om mig när det gäller att gå hem…det måste jag erkänna 😉

  6. Åååååh vad jag känner igen mig i hur man bara MÅSTE skicka det där sms:et/ringa det där telefonsamtalet/skriva det där mailet och hur känslan liksom golvar en annars. Eller snarare gör en till nåt slags heroinist utan heroin. Men jag försöker lära mig att bara vänta lite, för det händer så mycket dumt som det är nu. Inte för att det går så bra… Kram, fina du. Du är toppenbra som du är!

  7. Pi: gick med pausandet av pausen? Det går väldigt bra hittills… Han är bra, det är därför. Jag är mest som en gummiboll som han av nån anledning står ut med och dessutom gillar. Det är bra att gå hem i tid! Jag kommer dit också. Nån dag.

    Sara: Du är klok som alltid. Jag börjar verkligen tro att jag är ett hopplöst fall. Men jag vet att ni tycker om mig ändå. För ni säger det så ofta! Och för det älskar jag er. Allihop. Kärlek!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *