Jag prenumererar på Allt om Fritidhus. Jag förstår inte varför egentligen, för det enda den ger mig är ångest. Varje gång ett nytt nummer kommer ser jag mig själv med en god kaffe i soffan, bläddrande bland friggebodar, tester av gräsklippare och utomhusfärg. Inspirerande, tänker jag. Och varje gång blir jag lika rastlös. Puttenuttig vas 59 kr, Sagaform. Prickig jävla stolsdyna 79 kr, Åhléns. Meningslös rund pall i gult tyg 1.999 spänn, Ilva.
I det här numret har de en grej om “ordning och reda och förvaring i snickarboden”. Det är ju som att blir skrattad rakt upp i fejan. Prydliga plastboxar på en uppfinningsrik ställning liksom. Har de någonsin tittat in i en bod som liknar min (jag säger “tittat in” här för det är nästan inte fysiskt möjligt att faktiskt “gå in”)? Varför gör de inte reportage om hur man sorterar skit från fyra generationer torpägare? Varför har de inte en öppen spalt för torpägare som måste prata ut? Varför gör de ingen grej på “så får du ditt skjul att stå upp en vinter till”?
Och varför handlar allt om lyckliga familjer som “hittade paradiset” och kände “kärlek vid första ögonkastet” och som har “renoverat med varsamhet”? Varför handlar det aldrig om en ensamstående kvinna som knappt klarar sig ekonomiskt men som på ren envishet vägrar släppa torpdrömmen?
Nej. Okej, jag hajar. Vem fan vill läsa sånt? Det är nog bara jag.
Som ni hör så börjar torpsäsongen gå mot sitt slut. Och jag vet att det blir så här då. Samma sak varje år. I december kommer längtan tillbaka och när våren är här igen finns inget bättre än mitt lilla ruckel.
Imorgon åker vi ner, jag och barnen (tack vare barnbidraget som kommer imorgon har jag råd att både tanka OCH köpa mat). Rufus ska få måla en pall. Helst av allt vill han måla en vägg, men där går till och med min gräns. Faktiskt.
Men nu ska jag formulera ett mail till Allt om Fritidshus. Jag kräver ett reportage om en ensamstående torpägare.
Revolution!
Köp Efter Morris här:
Vi kanske måste starta en ny tidning. En som riktar sig till VERKLIGHETENS FOLK för att låna lite av en som inte är min favoritpolitiker. En för folk med rotiga snickarbodar och halvavslutade tapetseringsprojekt. Med reportage som “så här får du ett mysigt kök utan att måla om”. “Sätt upp hängmattan och skit i gräsklippningen” och “plantera perenner utan pengar”. Det finns en marknad. Det måste det göra (för övrigt anser jag att du har världens mest spännande snickarbod som jag gärna skulle åka och botanisera i lite snart).
Ha ha ha! Du smickras. Men jag får en överväldigande känsla av att de inte skulle köpa in mina texter till just den typen av tidning. Något jag väljer att tolka som positivt… 🙂
Jag vet vem som ska skriva reportaget. Nämner inga namn 🙂
Jag gjorde det. Inatt. Skrev alltså. Och jag var inte ens full.
Urbra ju! Det ar inte alls en dum ide.
(Jag tankte arligt talat kopiera det har inlagget och maila till deras redaktion. San support far du av mig :D)
Gor’t!