Alla varor har passerat kassörskan. Jag står och packar i kassar med två ungar som rycker hårtussar ur varandras frisyrer. Jag har kört 16 mil i två timmar. Det är fredag. Det är lång kö. Jag har jobb i skallen. Jag har hög puls. Jag har lågt blodsocker.

– Ursäkta… Köpet medges inte…

Jag har inga pengar på kontot. Kolla, den ensamstående morsan har inga pengar att köpa mat för.

Panik. Panik. Vit panik. Rationell. Tänka, tänka, tänka.

Ut med ungarna i bilen. Två ungar som förstår att nu är det allvar. Julians stora ögon.

– Mamma… har vi inga pengar?

– Jorå… vi har pengar. Sätt er i bilen nu så ska jag lösa det här.

Mamma. Jag längtar efter min mamma. Tårarna bränner. Tänka, tänka, tänka.

Helvete. Och bensinen är snart slut. Helvetes helvete.

Jag kan inte mitt kontonummer så det är ingen idé att ringa telefonbanken och knappa omkring. Jag har inte bankdosan med mig så det är ingen idé att jag kopplar upp mig för jag kommer inte in ändå. Tänka, tänka, tänka.

Jag ringer mamma. Inget svar. Jag ringer 118 118. De svarar. Jag får numret till telefonbanken med personlig service och får prata med typ Anders. Dagens räddande ängel. Han tar pengar från mitt räntekonto och för över till mitt VISA-konto.

Jag går in och drar mitt kort igen. Andas och biter ihop när displayen ber mig vänta.

Köpet går igenom. Några av de jobbigaste minuterna i mitt liv har passerat. Sånt här ser man på film. Sånt här händer inte mig. Det hände mig aldrig i mitt gamla liv. Mitt nya liv är uppenbarligen nåt helt annat.

Jag packar in kassarna i bilen. Julian tittar förvånat på mig.

– Hade vi pengar?!

Vi tankar och svänger ut på stora vägen för att köra den sista milen.

– Jag löste det. Eller hur? Ni behöver inte vara oroliga för nåt. Jag ordnar allt, vet ni väl. Nu drar vi och lagar middag!

Jag trampar på gasen, höjer musiken. Och sätter på mig solbrillorna så att mina tårfyllda ögon blir osynliga. 

Det här kommer Julian aldrig att glömma.

Aldrig.

Fan vilken sopa jag är.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: