En sak som slagit mig gång på gång den senaste tiden är hur jag numera känner så tydligt hur jag går ut och in i lägen. Jag vet inte om det beror på det senaste krisåret eller om det är min aktningsvärda ålder som tagit mig hit. (Jag gillar att hänvisa till krisen dock. Det är som att den får en mening om man gör så. Det är ju mycket mindre dramatiskt om den här typen av insikter hade kommit ändå, utan att kosta ett skit. Nej. Jag inbillar mig att det beror på processen och att jag är så oerhört mycket klokare nu, på andra sidan.)

Jag ska förklara. Försöka.

Tidigare i livet gick jag bara omkring och existerade mest hela dagarna. Den ena känslan efter den andra drog förbi och det var oftast först efteråt jag förstod att den hade gjort det. Det var alltid efteråt, flera dagar senare, som jag insåg att jag inte var så uppåt i, till exempel, torsdags. Det var heller aldrig så att jag egentligen förstod varför jag inte var uppåt den torsdagen. Jag bara konstaterade att det var så. Sen gick jag vidare. Och så upprepade det sig. Månad ut och månad in. Jag kom aldrig fram till nåt. Jag kom aldrig vidare.

Nu är det annorlunda. Nu kan jag tydligt känna hur svänget kommer. Jag kan gå runt och ha hyfsat bra självförtroende och kliva rakt in i en situation som tar mig ur den där känslan. Omgående. Och tvärtom givetvis. Från lågt till larvit högt på bara någar minuter. Och jag kan genast se vad som gör det och varför det blir så. Jag sjunker snabbt och flyter upp med distinktion.

Vet inte om någon känner igen känslan, men den är hur som helst väldigt användbar. Jag förstår mig själv på ett hyggligt sätt, jag kan läsa av omgivningen med mig själv som utgångspunkt och har börjat kunna sålla bland situationerna som jag vill befinna mig i. Till och med börjat kunna kontrollera mina reaktioner. Och jag känner mig ett uns visare, även om det kanske bara är en illusion.

I sånt fall är det en rätt bra illusion.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: