Tiden. Perspektivet. Mitten. Framåt.

Jag sitter i min soffa. Lyssnar på hög musik. Dricker ett stort glas billigt rödvin. Det är lördag och jag sitter och tänker att jag kanske är mitt i mitt liv nu. Kanske jag nått minuten som är exakt på mitten av alla dagar som jag har. Wow. Halvtid. Halvlek. Halva bakom, halva framför. Halva inne. (Det var vinet som sa det sista).

Mitten. Kan det vara bra? Är början bättre? Eller slutet? Jag vet inte. Jag vet att, om det här är mitten, så var straxt före mitten inte peaken i alla fall.

Jag var barnvakt åt min underbara ettochetthalvtåriga systerdotter några timmar i eftermiddags. För att överlämningen inte skulle bli så dramatisk så hängde jag och syrran med henne i en parklek ett tag innan den underbara och jag åkte iväg med t-banan. Jag satt där bland alla snygga Södermänniskor och snygga Söderkids och slogs så tydligt av att jag passerat det där. Jag är ingen parkmorsa längre. Jag är inte en av dem med små burkar i skötväskan. Blöjor.Take-away-lattemugg. Inte längre en av dem som pratar dagisinskolning, mattider, sömnlösa nätter och metoder. Jag säger ”inte längre” för jag var där hardcore när det begav sig. Helt klart. Jag blev nostalgisk. Såg tillbaka på en tid när uppfostran handlade om att försöka hindra Julian från att bita i telefonsladden, inte kasta gröt på väggarna, inte slåss, inte nypas. Plötsligt framstod den tiden som min all time high naivaste. Jag trodde jag visste så jävla väl vad det går ut på. Jag trodde att jag förstod.

Nu vet jag att det är livets största misstag; att tro att man förstår. Nåt. Överhuvudtaget.

Nu handlar uppfostran om att fejsa sina egna misstag och sin egen skit som man sprider. Inte be en liten fantastisk varelse att bära min bakgrund.  Nu handlar det om att stå till svars för mina egoistiska val. Kunna säga förlåt. Det handlar om filosofi, liv och död, moral och etik, reflektion och energi och viljor och kunskap. Klokhet. Dumhet. Konsten att möta blickar som förstår mer än de tusen ord som talas. Om att få Julian att förstå vad han betyder. Skillnaden mellan vuxenkärlek och den gränslösa, stora, förbehållningslösa, obeskrivliga  kärleken till ett barn. Det handlar om det omöjliga i att se världen med en sjuårings ögon. En fyraårings ögon. Höja sig till deras fantastiska nivå.

Det handlar med andra ord om att göra något som egentligen inte går att genomföra. Men om jag nu står på mitten av bron och de senast tagna stegen varit jävligt skakiga. Är det inte då min uppgift att hålla balansen och fästa blicken, höja huvudet och ta målmedvetna steg framåt? För att visa hur man ska gå. Med säkerhet. Med nån form av stolthet. Njutning. Är det inte så man kan visa vägen? Är det inte så att detaljerna visserligen gör helheten, men ser man det på håll så är det the big picture som är starkast?

Det jag kanske försöker säga är att en krisig morsa visar att svaghet är okej. Ett glömt mellis i en parklek 2004 är inte det som avgör. En morgon med halvtaskig frulle 2010 är inte det som gör att alltihopa faller. Det är nåt annat, något större som håller ihop. Det har jag kommit fram till nu, här, på mitten. Och jag är så glad att jag är här. Klokare än straxt före mitten. Och förhoppningsvis med förmågan att köra resten av rejset med hygglig värdighet.

Eller så snackar jag bara en helvetes massa skit och borde undvika att blogga när jag druckit vin.

Men erkänn att ni tycker att det är lite roligt att jag gör det?

5 reaktioner på ”Tiden. Perspektivet. Mitten. Framåt.

  1. Om ’en helvetes massa skit’ later sahar logiskt far det faktiskt klassificeras hur det vill.
    Du, mitten AR skon. Och det blir bara annu battre och roligare framover! Jag ar helt overtygad om den saken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *