The träsk of VAB

Nej. Det gick inte. Vi stod påklädda i hallen alla tre imorse. Rufus som en liten energilös klump. Näsan rann. Små trötta ögon. Och så utmattningstårarna som bara rann och rann (genom ett tjockt lager av min svindyra consealer som han täckt kinderna med ”Jag MÅSTE sminka mig, mamma…”). Feberfri innebär inte nödvändigtvis frisk.

Och så står man i sin egen hall, vid VAB:ens vägskäl – panik eller acceptans? Försöka under konstanta svettningar dra med en fyraåring på möten hela dagen och roa med tuschpennor, filmer, godis, böcker… eller bara gilla läget och inse att sjuka barn behöver kramar, gulligt skurna fruktbitar, vällagad lunch, vila och en lugn dag.

Valet. Och kvalet. Och, icke att förglömma; perspektivet.

Det fick bli seger för acceptansen idag.

Vi har handlat i lugn och ro. Lagat mat i Rufus-takt. Skurit avocado med vass kniv ihop (eller han körde mest själv faktiskt, men säg inte det så jättehögt ). Och snart blir det vila framför en film. Om tillfälle ges jobbar jag, annars inte.

För nu är det Rufus-tillfälle.

Ska bara kolla jobbmailen… och titta på ett dokument som jag lovat att skicka iväg ”i början av veckan” (varför säger man sånt?)… och kanske kanske påbörja en text som snurrar i skallen…

Nåväl. Jag gjorde mitt bästa.

2 reaktioner på ”The träsk of VAB

  1. Du gjorde DET bästa (säger jag eftersom jag resonerade likadant i förra veckan och hoppas att även jag gjorde det bästa). Han kommer komma ihåg det om trettio år, men vem på jobbet minns att du vabbade om tre veckor? Gulligt skurna fruktbitar – jag älskar din formuleringskonst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *