Dödlig är bättre än livrädd

När jag var liten var jag livrädd för döden. Som alla barn. Sen gick min mormor bort när jag var tolv. All sorg omkring mig förvandlas till få ord, tystnad, inga förklaringar och många vuxentårar. Skrämmande då, helt begripligt nu. Mormor var en viktig person för oss alla, jag kan fortfarande sakna henne. Hon var inte klok.

Och jag hade min egen lilla sorg som jag inte pratade om så mycket. På köpet kom dödenrädslan varje kväll och jag utvecklade en egen tanke om nån slags andevärld där hon väntade på mig och kunde se mig. Till slut blev den världen en sanning. Och då menar jag inte bara lite sant, utan THE sanning. Det var så. Den andevärlden fanns. Min egen religion (en inbiten ateist skapar sin egen religion om hon nödvändigtvis måste ha en). Sådär som barn gör.

Sen blev jag tonåring, växte ur tonåren, blev lite vuxen. Världen fanns kvar hela tiden, precis som min paniska rädsla för döden.

Åren gick och sen kom barnen och hela livet kom så inihelvete nära. Jag började fatta att jag inte längre hade någon kontroll. Ingen alls, inte över sådana saker som döden och sorgen i alla fall. Det viktigaste av mitt liv låg inte längre i mig, utan i de där två som sprang runt och kunde röra sig hur de ville. De kunde bli sjuka. De kunde bli påkörda. Bortrövade. Försvinna i tvätten. Och jag blev tvungen att släppa på dödenrädslan lite för att kunna leva istället. Ett kontrollfreaks största utmaning.

Jag lyckades. Lite i taget släppte jag.

Sen, för ett år sen nu, blev jag själv släppt istället. Alla gränser överskreds hårt, jag tappade all respekt för andning, mat, kärlek, kroppen, miljön. Life. Faktiskt. Jag tappade respekten för det här jävla livet. Och när jag tappat den, dröjde det inte så länge innan jag tappade respekten även för döden. Jag menar, hur farlig kan den vara? Den kan åtminstone aldrig någonsin vara värre än livet. Jag blev polare med Death. Hej, Death.

Jag älskar mitt liv. Jag älskar att leva. Jag älskar här och nu, mer än någonsin. Men jag älskar också att det kommer att ta slut en dag. I’ll do my best fram tills dess, absolut. Men döden skrämmer mig inte längre.

Så. Nu fick jag det sagt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *